tisdag 10 april 2012

Till Pelle, Snälle och Camilla

När jag var barn hade jag låtsaskompisar. De hade namn och alldeles specifika egenskaper, lite så där som karaktärerna i A.A. Milnes böcker ni vet. Någon var snäll, någon var dum, och någon kunde simma i spagat med benen upp i luften. Så där som folk gör mest, med andra ord. 

Jag har tänkt på dem en hel del, låtsaskompisarna. För jag är en pratsam och social typ. Väldigt pratsam, bör tilläggas. Men jag trivs också utmärkt i mitt eget sällskap. I själva verket måste jag hänga med mig själv ganska mycket. Kvalitetstid. Då gör jag allt möjligt. Pysslar, skriver, slöar, sjunger falskt och pratar för mig själv. 

Jag undrar lite om låtsaskompisarna kan ha något med det här att göra. Att det kanske är så att jag inte egentligen är ensam när jag hänger med mig själv. På ett helt sansat och icke-galet sätt alltså. Att de kanske springer omkring här i lägenheten och gör små hyss, gömmer mina anteckningsblock och strumpor. Det är en trevlig tanke tycker jag.

4 kommentarer:

Mia Skrifver sa...

Oh vad fint. Jag hade också låtsaskompisar, men det där med spagat klarade de inte. Dessutom var de oftast fegare än jag så de drog när det blev skrämmande. Jäkla stil.

Nina sa...

Det var alltid Pelle som gömde mina dockor på konstiga ställen. En riktig skurk var han. Men sen var Snälle så snäll (duh) och letade fram dem på något vis.

Anonym sa...

Tydkte det var tråkigt vi tappade kontakten med Camilla...
h. Pappa

Nina sa...

Samma här. Men hon är säkert lycklig någonstans med sin lärkallergi.