Mmhm, jag har varit lite frånvarande. Men jag har flera goda orsaker. Att sitta ute på gräsmattan med en pizza och en öl, att cykla med tunn jacka, att nästan höra hur löven spricker på träden. Sånt. Men jag har också läst. Och nu måste jag tipsa alla om denna bok:
Den osynliga bron av Julie Orringer, 650 sidor underbar läsning, en bok jag ville läsa hela tiden men som jag samtidigt inte ville läsa ut. Det här är dessutom en kärlekshistoria, något jag inte brukar ha så mycket till övers för i skönlitterär form eftersom det så ofta blir så jäkla blödigt och mest bara slutar i tradiga intriger. Men här är kärlekshistorien liksom bara en del av en mycket större helhet, boken handlar om Andras Lévi som flyttar från Budapest till Paris för att studera arkitektur i slutet av 1930-talet. Andras är jude, tiderna är hårda, man förstår vartåt det barkar.
Närvaron av arkitekturen i romanen - eller borde jag kanske säga romanbygget - skapar en alldeles speciell stämning. Med andra världskriget som fond får man följa Andras försök att finna sin plats på universitetet, hans blixtförälskelse i den lite äldre balettlärarinnan Klara, och hans så fint skildrade vänskapsrelationer med studiekompisarna i Paris.
Språket är också fenomenalt. Jag tänkte genast på en av mina andra favoriter, Irène Némirovsky, dels för att hennes romaner också rör sig kors och tvärs över Europa, dels för att även hon gör så ömsinta och nyanserade karakteriseringar av sina romanfigurer.
På jobbet händer det ganska ofta att människor ber om tips på vad de kallar "en riktigt bra roman".
Här har ni, säger jag.
2 kommentarer:
Detta låter absolut som en bok för mig! Jag brukar inte heller läsa kärlekshistorier men gillar tjocka, episka romaner där man får följa huvudpersonerna genom livet. Men tjocka romaner kan också verka väldigt avskräckande när den där att läsa-högen tycks gigantisk...
Absolut, men samtidigt har jag märkt att de böcker jag oftast fastnar i är väldigt tunna. Nu senast Duras "Älskaren", har fastnat nånstans halvvägs.
Skicka en kommentar