"Det är ju bara att skriva om magisteruppsatsen litegrann så har jag en essä."
Visst.
Inte för att det inte skulle vara sant, men sen när jag börjar, alldeles för nära deadline, upptäcker jag nya spår som jag hellre skulle följa men som jag knappast kommer att hinna utforska. Samtidigt, den där självvalda paniken som ändå får mig att jobba till slut. En ganska skön känsla av no return och att det ändå kommer att bli till nånting till slut. Dessutom, att skriva något för att man har lust, inte för att man är tvungen på grund av CV-slipande och framtida jobbansökningar (man ska aldrig säga aldrig, men ändå). Den friheten.
Att jag kan säga precis vad jag tycker.
Det kunde jag förstås innan också, men det kändes inte lika självklart. Självcensur, vik hädan!
Samt helt orelaterat: vaknade till ett sms där T skrev att hon hade drömt att jag kom på besök till henne i en röd helikopter.
 |
| Här kommer jag! (klicka för bildkälla) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar