Kan man bryta tystnaden med ett komma?
Jag lackar naglarna och stuvar ner mina saker i mina två resväskor, den ena bekväm, den andra obekväm. Känner redan nu en motvilja mot att sammanfatta, redogöra, beskriva. Skriva, ja. Men kanske inte mer än så.
En åskfront rör sig över landet. Jag tänker på mormors ljusblåa klänning från 50-talet som jag fick låna under några soliga dagar. Hur kropparna är desamma och ändå så annorlunda, hur en plats kan vara precis likadan varje år, hur jag kan vara både så likadan och så olik.
Augustivemodet är inte förgörande i år. Kanske för att det finns ett sug i magen, ett sug framåt. Och för att jag längtar efter att komma hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar