Jag är fransk nu. Läste ut Knausgårds sexa för några dagar sedan - ja Tuva, den blev väldigt bra mot slutet - slog igen boken, tittade på den där den låg på köksbordet. Tänkte: nu blir jag fransk. För jag har upptäckt en lustig röd tråd i mitt läsande, det började med Julie Orringers Den osynliga bron som jag tjatar om så mycket på jobbet att mina kollegors öron blöder.* Sen kom Paula McLains Åren i Paris. Och nu läser jag den tyska författaren Axel Capus Léon & Louise.
Så här ser upplägget ut:
1. Frankrike (duh)
2. Krigstid eller mellankrigstid
3. Kärlekshistoria
Det är typ det som krävs. Och ett bra språk, självklart. Men det är något med den här typen av böcker som gör att det känns lite som en guilty pleasure, som om jag återgår till att vara den där otroligt romantiska och drömmande trettonåringen som gick omkring bland sommarblomstren och drömde om sagolika kärlekshistorier.
Det roliga med Léon & Louise är att det inte bara är en kärlekshistoria, det är också en historia om två cyklister (att kvinnan på omslaget sitter i en bil är förstås störande, research, folks, research). Utropstecken! Ni fattar säkert. Hursomhelst passar denna franskhetsvurm som hand i handske just nu. Min hjärna har redan tagit semester, jag har fortfarande två jobbdagar kvar men är ledig nu i ett par dagar och hjälp vad skönt det ska bli att vara ledig på riktigt. Vad jag ska göra? Läsa och cykla förstås...
*Det är på den här nivån: jag och två kollegor pratade om vilka hundar vi borde ha och försökte komma på vad dessa hundar skulle kunna heta (ja, vi är tolv år gamla). De kom nöjt fram till att min hund hade varit en lite obestämbar blandras varpå min ena kollega upphetsat utropade att hundrackaren självklart skulle heta Den osynliga bron! Borde kanske byta favoritbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar