måndag 3 november 2014

No more ödemark

Ibland funderar jag över vad som händer när saker landar i en, vad som händer efter det där innan, då när man försöker kalibrera alla tänkbara utfall, hur de kunde påverka en positivt eller negativt. För det blir lätt att jag gör så, jag tror alla gör så. Tänker och tänker och tänker utan att egentligen komma någon vart. Jag undrar om min skräckblandade fascination av pauser och nästan-tillstånd kan kopplas till min besatthet av ödemarksvandringar. Där balanserar man också mellan två punkter, början och slut, eller start och mål. Men då är det som om mellanrummet ges betydelse, då är det där allting händer. 

Nu kan jag i alla fall viska det åt er också, detta att jag har fått ett nytt jobb. Nästan samma, men ändå nytt. Har vetat det i några dagar och nu känns det som om det har landat i mig. Även om det fortfarande är väldigt abstrakt eftersom min arbetsplats egentligen inte existerar än.

Klockan är snart åtta, jag har redan varit vaken i nästan två timmar eftersom jag var solidarisk och klev upp samtidigt som Cyklisten som hade ett tåg att passa. Klockan elva ska jag gå på yoga. Ute vräker regnet ner, det låter emellanåt som om någon häller hinkar med vatten mot fönstret. Nu låter jag kroppen sjunka ännu djupare ner i soffan, en liten stund till.