Jag går på stan i ett mellanrum mellan jobb och något annat och tänker att det inte finns träningsbyxor i bra kvalitet och jag blir så äcklad av hur mycket skit som säljs som kommer att gå sönder om några månader och på att ingen (nej, inte heller alltid jag, trots att jag försöker) bryr sig.
Jag sitter på en lunch och vi pratar om hur arg man kan bli när saker inte fungerar som de ska, någon flikar in att det förstås inte är något stort problem med tanke på hur världen ser ut just nu och vi hummar, det är sant, men vi fortsätter ändå diskussionen om irritation och försenade transporter.
Det är inte samma sak, det är inte ens något som kan jämföras. Men ändå tänker jag att det är dumt att inte titta på förväntningarna, systemen som rasade, önskningarna om något hållbart som inte slog in. Att det inte handlar om att säga: det här är min skit, men din skit är värre så därför är min skit inte viktigt. Det är förstås så, de flesta av oss bär med oss skit som inte kan komma i närheten av vad många människor upplever just nu. Men jag tror liksom inte att det leder så långt att bagatellisera det, oftast tror jag just att det blir som på lunchen idag, några sekunders hummande och dåligt samvete, men inget mer än så.
Jag tänker så här: om jag istället kan ta den där reaktionen jag får när något inte blir som jag hade önskat, att ta den besvikelsen, verkligen känna den oavsett hur trivial den är, och sedan påminna mig om att det är en känsla som alla människor faktiskt känner. Då kanske jag också har lättare att minnas vad det innebär att vara en medmänniska. Jag hoppas i varje fall att det kan vara så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar