onsdag 29 juni 2016

Country

Okej, jag fortsätter med att spurta fram inlägg så här i slutet av juni så att min bloggstatistik inte ska se så sorglig ut. Mindre prestige, mer trams. 

Nu tänkte jag säga något om countrymusik. När jag bodde i Åbo lyssnade jag alltid på radio på kvällarna när jag låg och läste och de få gångerna jag stängde av radion var när det spelades typ kristen musik eller country. Men när jag tänker tillbaka på t.ex. högstadietiden avgudade jag Ryan Adams som är väldigt countryinfluerad. Jag kan verkligen nada om denna genre, men jag tror i alla fall att den typ av country jag inte gillar kan sammanfattas ungefär så här: vit man gnäller över sin fru. 

Visserligen är de jag lyssnar på nuförtiden också väldans vita, men de har inte den där sliskigt perfekta ytan som... eeeh... nämnde jag att jag inte vet något om country? Vad jag kan uppskatta är country som inte är sockersliskig och överproducerad. Typ Ryan Adams. Eller Johnny Cash förstås. Och Roseanne Cash som vid första lyssningen kan verka lite snäll men som verkligen växer mer och mer bara man ger det lite tid. 

Som den här låten. Tycker att hon är rätt så cool.

2 kommentarer:

Malin sa...

Mindre prestige, mer trams – jag gillar det! Jag ska ta till mig samma mantra i sommar, tror jag. Och nu ska jag lyssna på låten du länkade till, medan jag äter frukost. Ah!

Nina sa...

Ja men alltså egentligen borde man väl ha det som motto för livet? Jag ska försöka att vara jättetramsig hädanefter. Hoppas att du också gillar låten! Den är bra i albumversionen också men gillade denna akustiska variant.