Hostar på lördagen

Kanske att de sista sommardagarna rinner ifrån mig, kanske att det här rosslet i lungorna inte vill släppa taget. Idag har en tavla kommit upp på väggen, det tog tydligen åtta månader. Och Cyklisten inspirerades och cyklade iväg till rambutiken för att fixa ramar till tre andra bilder som ska upp på väggen. Jag har fållat upp två par gardiner och en klänning eftersom den lånade symaskinen ska återlämnas. Däremellan hostandes och snytandes och så svettig man kan bli av att göra något annat än att läsa.

Det jag allra mest hoppas är att alla förkylningssymptom ska försvinna tills nästa helg då jag ska hälsa på syster yster den äldre som har fått en liten baby. Litet men SÅ STORT, det är liksom svårt att tro att det är på riktigt innan jag har fått se det med egna ögon. 

Äntligen björnbär

Det är knappast någon hemlighet för dem som bor i min stadsdel att det växer björnbärsbuskar längs med gångvägen nära vårt hus, men ändå kände jag mig som en upptäcktsresande när jag klev genom snåren. 

Man blir stegvis mer och mer girig när man plockar, först tar man allt man ser, och låtsas som om man inte också plockar bär som borde mogna lite mer. Men efter ett tag vill man bara sträcka sig in i buskarna efter de allra största bären, och så minns man, att de bästa bären finns där under de sylvassa taggiga grenarna, att de kan ligga liksom nästan slickade längs med marken.

Saknade förstås min upptäckarvän och bärplockarkompanjon Hanna som också älskar björnbär, som tur var det väldigt mycket kart kvar. Det har verkligen blivit en liten tradition, vårt bärplockande, och det känns som om det på något vemodigt sätt är den riktiga inledningen på hösten och slutet på sommaren på samma gång.

 

Skaffa en hobby?

Och så en sån där dag då man inte vet vad man vill och går och surar på var sitt håll, och det är liksom skönt att det regnar ute. Jag är fortfarande så förkyld att jag inte riktigt orkar med något, hostar och snyter mig varannan minut. Det är också såna dagar då jag undrar vad jag riktigt ska göra, jag skulle liksom vilja ha något pyssel av något slag att sysselsätta mig med. Ett tidsfördriv. För sen när man har kollat på någon tv-serie, surfat, läst lite och typ löst korsord - vad gör man då? Vad gör ni när ni inte har någon energi men ändå vill sysselsätta er med nånting?

Vad jag också gjorde

Den första tältplatsen i det fria

En morgon hoppade vi på våra cyklar, jag och Cyklisten, och började trampa. Första stoppet var en överraskningsfest ungefär 60 km norr om Göteborg. Sen hade vi inga planer förutom att vi skulle norrut, eventuellt till Värmland, men eventuellt inte. Vi var borta i en vecka och sov i tält fem av sex nätter, och på campingar tre av sex nätter. Vi cyklade via Vänersborg, och genom delar av Dalsland. Det var kuperat. Det var kuperat! Så kuperat att man vissa dagar aldrig cyklade på plan mark, efter varje nerförsbacke väntade en uppförsbacke. 

Eftersom det är trist att cykla på stora riksvägar med tung trafik valde vi mindre vägar, snirkliga vägar som ofta var grusvägar. Det är mycket roligare, men också ibland mycket tyngre. Att cykla uppför en brant backe med packning på cykeln på en grusväg är inte riktigt samma sak som att cykla uppför utan packning på en asfalterad väg. Men det gick bra. Det var till och med jättekul. 

Uppe på Fryksdalshöjden efter en lång uppförsbacke som aldrig ville ta slut. Det var inte Mount Everest direkt men ändå mer än 200 m över havet.

Det finns nånting så tillfredsställande med att ha med sig en begränsad packning. Man har inga vardagsval man behöver göra. Man klär på sig en av två t-skjortor man har med sig eftersom den andra sannolikt är smutsig. Man stannar där det finns mat längs vägen, det spelar ingen roll hur det ser ut eller hur maten smakar för man är ändå så hungrig att allt är gott.

Samtidigt, sen när vi var hemma igen. Så ofattbart skönt det var att sova i en SÄNG! Så mjukt! Så behagligt för höfterna! Men jag gör gärna om det igen, kanske inte exakt samma väg då, men en liknande resa. Det blir som ett beroende, att trampa sig fram genom olika landskap, att hoppa till av ormar som ringlar sig i gräset när man hukar sig bakom buskar för att kissa, att känna doften av hallon som har värmts upp av solen (det doftar som hallonsylt!). Det konstiga är också att jag som så gärna lyssnar på prat och poddar och liknande när jag vardagscyklar inte har några problem med att ha det tyst i öronen. Vad jag tänker på, undrade någon. Jag vet faktiskt inte. Men det känns som om hjärnan får vila och liksom hitta hem till sig själv igen.

Kostymdrama

Jag har en klocka på armen numera, en som är blå och orange och som tickar ganska högt och som jag inte har på mig när jag sover. Det tog inte länge förrän det kändes konstigt att inte ha den på armen, så snabbt man vänjer sig. 

Jag läser Dave Eggers Heroes of the Frontier som handlar om Josie som skiljer sig och mister sitt jobb och därför tar med sina två små barn på en husbilsresa genom Alaska. Det är en bra bok, jag läser och läser tills sidorna tar slut. Jag tar en paus och äter lite, sover lite, drömmer någonting diffust. Först halsont, sen täppt näsa, sen hosta. Det följer alltid samma mönster, några veckor ledigt, någon vecka jobb och sen blir jag sjuk. 

Igår upptäckte jag serien "Gran Hotel", en spanskt kostymdrama som utspelar sig i början av seklet och handlar om en ung man som försöker lösa sin systers försvinnande. Helt perfekt sjukstugeunderhållning: alla har hemligheter, alla är kära i fel personer, alla smyger runt på hotellet och handlingen och intrigerna vecklar ut sig i föredömligt högt tempo. Som Downton Abbey men på spanska ungefär.

När man är tillbaka i vardagen så här, hur gör man egentligen? Man tar en bit i taget, en matlåda åt gången. Går upp på morgonen, går och lägger sig. Tittar på klockan på armen, ser timmarna passera.

Tillbaka

Vet inte om det är någon som läser bloggar längre, men nu är jag tillbaka från sommaren. På något sätt. Eller, sommaren är nästan kvar, det ser soligt och varmt ut, men jag har som vanligt drabbats av tillbaka-efter-ledigheten-förkylning och är hemma från jobbet. 

Kopierar över semesterbilderna till datorn och tänker än en gång att jag borde göra ett album, borde sammanställa på något sätt, att det kanske vore ett bra höstprojekt. Fast just nu känner jag mig mest trött och urlakad med bihålorna fulla med snor. Att flytta över bilderna är väl en början.