Det är knappast någon hemlighet för dem som bor i min stadsdel att det växer björnbärsbuskar längs med gångvägen nära vårt hus, men ändå kände jag mig som en upptäcktsresande när jag klev genom snåren.
Man blir stegvis mer och mer girig när man plockar, först tar man allt man ser, och låtsas som om man inte också plockar bär som borde mogna lite mer. Men efter ett tag vill man bara sträcka sig in i buskarna efter de allra största bären, och så minns man, att de bästa bären finns där under de sylvassa taggiga grenarna, att de kan ligga liksom nästan slickade längs med marken.
Saknade förstås min upptäckarvän och bärplockarkompanjon Hanna som också älskar björnbär, som tur var det väldigt mycket kart kvar. Det har verkligen blivit en liten tradition, vårt bärplockande, och det känns som om det på något vemodigt sätt är den riktiga inledningen på hösten och slutet på sommaren på samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar