torsdag 18 augusti 2016

Vad jag också gjorde

Den första tältplatsen i det fria
En morgon hoppade vi på våra cyklar, jag och Cyklisten, och började trampa. Första stoppet var en överraskningsfest ungefär 60 km norr om Göteborg. Sen hade vi inga planer förutom att vi skulle norrut, eventuellt till Värmland, men eventuellt inte. Vi var borta i en vecka och sov i tält fem av sex nätter, och på campingar tre av sex nätter. Vi cyklade via Vänersborg, och genom delar av Dalsland. Det var kuperat. Det var kuperat! Så kuperat att man vissa dagar aldrig cyklade på plan mark, efter varje nerförsbacke väntade en uppförsbacke. 

Eftersom det är trist att cykla på stora riksvägar med tung trafik valde vi mindre vägar, snirkliga vägar som ofta var grusvägar. Det är mycket roligare, men också ibland mycket tyngre. Att cykla uppför en brant backe med packning på cykeln på en grusväg är inte riktigt samma sak som att cykla uppför utan packning på en asfalterad väg. Men det gick bra. Det var till och med jättekul. 

Uppe på Fryksdalshöjden efter en lång uppförsbacke som aldrig ville ta slut. Det var inte Mount Everest direkt men ändå mer än 200 m över havet.
Det finns nånting så tillfredsställande med att ha med sig en begränsad packning. Man har inga vardagsval man behöver göra. Man klär på sig en av två t-skjortor man har med sig eftersom den andra sannolikt är smutsig. Man stannar där det finns mat längs vägen, det spelar ingen roll hur det ser ut eller hur maten smakar för man är ändå så hungrig att allt är gott.

Samtidigt, sen när vi var hemma igen. Så ofattbart skönt det var att sova i en SÄNG! Så mjukt! Så behagligt för höfterna! Men jag gör gärna om det igen, kanske inte exakt samma väg då, men en liknande resa. Det blir som ett beroende, att trampa sig fram genom olika landskap, att hoppa till av ormar som ringlar sig i gräset när man hukar sig bakom buskar för att kissa, att känna doften av hallon som har värmts upp av solen (det doftar som hallonsylt!). Det konstiga är också att jag som så gärna lyssnar på prat och poddar och liknande när jag vardagscyklar inte har några problem med att ha det tyst i öronen. Vad jag tänker på, undrade någon. Jag vet faktiskt inte. Men det känns som om hjärnan får vila och liksom hitta hem till sig själv igen.

Inga kommentarer: