Jag har en klocka på armen numera, en som är blå och orange och som tickar ganska högt och som jag inte har på mig när jag sover. Det tog inte länge förrän det kändes konstigt att inte ha den på armen, så snabbt man vänjer sig.
Jag läser Dave Eggers Heroes of the Frontier som handlar om Josie som skiljer sig och mister sitt jobb och därför tar med sina två små barn på en husbilsresa genom Alaska. Det är en bra bok, jag läser och läser tills sidorna tar slut. Jag tar en paus och äter lite, sover lite, drömmer någonting diffust. Först halsont, sen täppt näsa, sen hosta. Det följer alltid samma mönster, några veckor ledigt, någon vecka jobb och sen blir jag sjuk.
Igår upptäckte jag serien "Gran Hotel", en spanskt kostymdrama som utspelar sig i början av seklet och handlar om en ung man som försöker lösa sin systers försvinnande. Helt perfekt sjukstugeunderhållning: alla har hemligheter, alla är kära i fel personer, alla smyger runt på hotellet och handlingen och intrigerna vecklar ut sig i föredömligt högt tempo. Som Downton Abbey men på spanska ungefär.
När man är tillbaka i vardagen så här, hur gör man egentligen? Man tar en bit i taget, en matlåda åt gången. Går upp på morgonen, går och lägger sig. Tittar på klockan på armen, ser timmarna passera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar