1
Någonstans i början tänker jag den här boken kommer aldrig att ta slut men ju mer jag läser, desto mer oroad blir jag över att den faktiskt ska göra det. Det gjorde den. I bakhuvudet finns frågan om det här är Paul Austers sista roman. Jag tror att svaret är kanske.
2
Det är en tät text, en berättande text, som handlar om Ferguson, om fyra parallella liv som vecklas ut framför läsaren. Det är inte alltid lätt att hålla dem isär men jag tror inte att det är meningen. Det är också en text om skrivande, om samhällsengagemang, om att bli vuxen och få sin idealism ifrågasatt och omkullknuffad. Det är amerikanskt 60-tal, Vietnamnkrig, medborgarrättsrörelse. Det är New York, så klart.
3
Jag avskyr uttrycket den som fattar, fattar. Så exkluderande. Samtidigt, den som har läst Moon Palace, New York-trilogin, The Book of Illusions kommer att känna igen små detaljer. Men de är så små att de nästan känns som privata viskningar, ofta i form av namn på karaktärer och platser. Det är en varm känsla som sprider sig i kroppen och det känns som om någon ser mig, som om Paul Auster vet att jag har läst alla hans romaner.
4
Mina tre Austerfavoriter i fallande ordning: Moon Palace (1989), The Book of Illusions (2002), New York-trilogin (1987). Det betyder inte att den här boken inte platsar på listan, att den är sämre. Nej, det är snarare så att den finns lite mittemellan de andra böckerna, den hör ihop med dem. Jag kan inte riktigt placera den för den är så egen. Det är också exakt den känslan jag förknippar med att läsa Paul Austers böcker. Och om det skulle bli hans sista roman (i bemärkelsen hans sista roman-roman, ett bygge av magnifika proportioner), då slutar han på topp.
2 kommentarer:
Ser ju fram emot att läsa den, har ju varit besviken på Auster några gånger nu, men det här verkar lovande.
Ja! Det blir intressant att se hur den tas emot, jag har faktiskt inte läst några recensioner ännu men måste kanske googla lite nu när jag har läst ut den.
Skicka en kommentar