Den magiska siffran?

Jag har bott i Göteborg sen 2010, dvs i drygt sju år. Det är lika länge som jag gick i lågstadiet, tre år längre än den tid jag bodde i Åbo, lika länge som hela min utdragna studietid. Det är lite mer än en fjärdedel av mitt liv! Det lär vara en myt att kroppens alla celler har bytts ut när sju år har gått, men det finns ändå något med den tidsrymden som känns betydelsefull. Kanske är det den tid man behöver för att verkligen vänja sig vid något, för att det ska kännas som en helt självklar del i ens liv. Sjuårskris har man ju också hört talas om, kanske är det samma sak som händer där, att sju år kan ge en perspektiv på vad man vill och att många av den anledningen känner ett behov av att omvärdera sin livssituation när sju år har gått, oavsett om det handlar om en kärleksrelation, ett jobb eller var man bor.

 

Kanske är det för att just sju år har gått sen jag flyttade in i den lilla deppiga studentettan i Johanneberg som jag tänker mycket på det här med att bo, var vill jag bo, varför, hur, när? Kanske är det för att jag är 31 år och i den ålder då många bestämmer sig för det ena eller det andra, folk köper lägenheter, får barn, flyttar till eller från stan, rotar sig och stannar.  

 

Klicka för bildkälla

Om någon skulle ha lust att kommentera skulle jag vara så nyfiken på hur ni tänker kring ert levande och boende, tänker ni överhuvudtaget på det som en fråga med ett visst svar? Eller är det helt självklart att inte riktigt veta, att tänka att man kanske kommer att flytta runt, att kanske till och med undvika att rota sig någonstans?