Nytt

Ändå fin grej att ha en barnvagnspromenaddejt med en annan mamma från föräldragruppen, promenera i drygt en timme och prata på utan konstigheter, äta lunch och se sina bebisar speja på varandra lite på avstånd. Att träffa nya människor som vuxen, det kunde man skriva en hel bok om, för lätt är det inte.

Vårfåglar

Jag har funderat på vad jag ska skriva, eftersom det här är mitt tusende inlägg. Helt otroligt faktiskt, ibland hade det nog känts som om den här bloggen har varit på väg att förtvina, men så länge ambitionsnivån fortsätter att vara låg hoppas jag att jag kommer att fortsätta ett tag till. I ärlighetens namn har jag ingen särskild reflektion kring det just idag, men hela poängen för mig med bloggandet är också att göra det ganska oplanerat så det får vara så helt enkelt.

Nyss läste jag ut Delia Owens Where the Crawdads Sing, den var riktigt bra. Även om det har skett ett mord och den bitvis är spännande skulle jag definitivt inte beskriva boken som en thriller. Det är snarare en roman om ensamhet och utsatthet och om kärleken till naturen. Huvudpersonen Kya växer upp mer eller mindre ensam ute i North Carolinas träskmarker, hon går inte i skolan och blir expert på att gömma sig för myndighetspersoner och andra som försöker fånga in henne, samtidigt som hon längtar efter mänsklig närhet. Det är den här dynamiken som romanen kretsar kring, längtan efter mänskliga relationer och den i hennes fall helt befogade rädslan för att bli övergiven. En rörande och poetisk berättelse som samtidigt är något av en bladvändare.

Den här dagen har hittills varit väldigt fin, Lillcyklisten har sovit exemplariskt, han har fått vaccin och varit lite ledsen men inte reagerat alls så mycket som vissa verkar göra, skönt. Och trots att det är mängder snö kvar och sannolikt kommer att komma stora mängder till är det vår i luften. Fåglarna kvittrar plötsligt, och går man ut vid tretiden kan det fortfarande vara sol. Vårvintern, den har fattats mig. 

Vardagsglimtar

Töntigaste rubriken i mannaminne? Nåväl, det får gå.

När ljuset äntligen återvänder, då ser till och med skräpet i hallen fint ut.

Så här lila var det en eftermiddag då jag var ute på promenad. 

Det här stycket från Tessa Hadleys The Past om syskonrelationer tycker jag är så fint!

Min vanligaste vy: Lillcyklisten som har vänt sig på mage och ligger och sprattlar som en fisk och gnäller för att han inte kommer någonvart. Plus rekvisita, och den superfina filten som jag fick av mitt jobb när jag blev föräldraledig.

Lillcyklisten 5 månader

Var god scrolla förbi den som inte är intresserad, jag tyckte inlägg av den här typen var det tråkigaste jag visste innan jag själv blev morsa.

Sömn

Sen skrubben blev bebisrum har Lillcyklisten sovit så otroligt mycket bättre, härom natten sov han från insomning kl.19 till 01:00, det är rekord! För någon vecka sen har han självmant börjat sova på mage och verkar gilla det, så för tillfället är det bara tummen upp på nattsömnsfronten även om han oftast vaknar 3-4 gånger per natt. Tupplurarna är det väl lite si och så med, men i snitt sover han 3-4 tupplurer per dag. Sällan längre än en timme om han sover inne, ibland upp till två timmar om jag orkar gå på långpromenad.

Mat

Det är så kul att erbjuda honom olika saker att smaka på, han har tidigt varit intresserad av vad vi stoppar i munnen och nu är det ingen hejd på honom. Han har fått smaka bland annat potatis, rotselleri, morot, majs, linser, tofu, banan, yoghurt och lite annat smått och gott. Vi har kokat och mixat diverse olika grönsaker som vi har klickat ut på bakplåtspapper och fryst in och sen dumpat över i en frysask, minns inte var jag läste det tipset men det är ett smidigt system. Så tar man bara fram lite olika kombinationer när det är dags för lunch. Gröt har vi precis börjat med och det är också en stor hit, inte minst för nattsömnen. Den smakar ju typ grädde också så kanske inte så förvånande...

Utveckling

Några grejor han pysslar med nu: ligga på mage och vara frustrerad över att inte kunna ta sig framåt, hiva sig upp så att han har raka armar (tänk kobran i yoga, hehe) och spejar runt i rummet. Han är nöjdare när han ligger på rygg men vill så himla gärna vända sig på mage, han har liksom inte fattat att han själv kan vända sig tillbaka ännu. Sin första tand fick han redan runt jul, nu har han två små pyttegaddar mitt i underkäken plus en vampyrtand upptill och en till vampyrtand på kommande, väldigt gulligt. Vad gäller prat så övar han sig för tillfället på att vråla och gorma, också när han är nöjd.

Humör

Ända sen han var nyfödd har vi upplevt att han har ett tydligt temperament. Oftast är han glad och sprallig, men det är verkligen tvära kast, det finns liksom inte många mellanlägen. Plötsligt blir han jättearg och då är det bara att amma/byta blöja illa kvickt. Ibland kan man få honom att skratta ett kluckande skratt som får hjärtat att smälta! Han är nog mera lik mig än Cyklisten på den fronten skulle jag säga, jag är också oftast glad och sen kan jag bryta ihop och få argsinta utbrott. 

Annat

Han blir mycket förtjust när vi sjunger för honom, efter att ha trott att böcker = sång (vi var väldigt flitiga läsare av en pekbok som bara innehöll sånger) har han nu även börjat gilla att man läser för honom. HURRA! Han tycker också att det är superkul när Cyklisten spelar gitarr och hittar på fåniga sånger om honom och börjar alltid le när Cyklisten tar fram elgitarren. Till saken hör att Cyklisten verkligen inte gillar att sjunga vilket gör det hela väldigt underhållande för mig.

 

Morgonläsning

När Cyklistens alarm ringde vid femtiden var jag mitt i en dröm och hjärtat bultade och bultade. Lillcyklisten vaknade till men somnade om efter att ha legat och pladdrat och gjort pruttljud i en halvtimme och då var jag plötsligt pigg. Ett kokt ägg, två rostade grahamsbitar, långfil med äppelmos och kaffe. En bok uppslagen på köksbordet, tystnad. Nu har det gått en timme och jag tänker att senast jag åt frukost ensam i lugn och ro måste ha varit förra våren?

Igår läste jag ut Tessa Hadleys The Past (finns i svensk översättning med titeln Syskonen), den var fin. Varm i tonen men samtidigt inte alls förskönande. Faktiskt fick jag lite Virginia Woolf-vibbar, eventuellt på grund av hur berättarperspektivet skiftar. Det är intressant, för jag kan verkligen störa mig på när romaner är uppdelade i flera berättarperspektiv, tycker att det ofta får berättelsen att halta. Jag misstänker dock att det inte bara handlar om min smak, utan att det kanske är svårare än man tror att använda flera berättare. Att det liksom gör sig så lätt att man låter Pelle berätta ett kapitel och Lisa ett annat. 

I The Past, som handlar om fyra vuxna syskon som återvänder till sitt barndomshem en sommar för att fatta beslut om stugans framtid, glider berättelsen alldeles sömlöst mellan de olika berättarperspektiven, och jag älskar det! Det är så skickligt gjort och övergångarna sker utan att man tänker på det. Handlingen låter nästan banal, men det är en karaktärsdriven snarare än intrigdriven roman, så de yttre ramarna är snarare en trygg grund än något som får en att vända blad.

Nu har jag precis börjat på hyllade Delia Owens Where the Crawdads Sing som utspelar sig i 1950- och 1960-talets North Carolina. Sumpmarker och mystiska dödsfall, det låter som en bok skriven för mig. 

Ett jäkla tjat om den här ungens sovande och icke-sovande, men alltså att både kunna läsa i sängen på kvällen för att han nu sover i ett annat rum och att få äta frukost i lugn och ro och läsa en bok på morgonen!? För att ta till ett av mina absoluta o-favorituttryck: den som fattar, fattar.

Tupplurad

Precis när jag började känna mig så nöjd över hur bra dagen hade gått hittills vägrade Lillcyklisten tupplura trots att han hade varit vaken i evigheter (ehem, kanske där problemet låg...) och det slutade med över en timmes försök att få en olycklig gallskrikande bebis att varva ner, nu sover han äntligen på min säng. Lite sent på dagen, men vad sjutton. Det har varit sånt ovanligt flyt med sömnen här de senaste dagarna att det får var som det är med den saken. Vi har flyttat honom till ett eget "rum", jag med citationstecken eftersom det i själva verket är en skrubb (med ventilation) och det har gjort susen för hela familjen.

Idag är hursomhelst första dagen jag är ensam med Lillcyklisten, det känns både skönt och märkligt på samma gång. Det är verkligen inte som att jag känner att jag inte klarar av det ensam, bara otroligt ovant. Jag och Cyklisten har ändå levt tätt inpå varandra ända sen vi flyttade till Umeå, dvs. i sju månader, inte så konstigt om det tar några dagar eller veckor att ställa om i tanken. 

Nåväl, en dag i taget. Jag tänker mig att jag ska försöka komma iväg hemifrån på förmiddagarna, men eftersom det snöade typ en halvmeter under gårdagen och natten hann gångbanorna inte plogas så jag skippade det idag. Det är så fint just nu. Verkligen jättemycket snö, men samtidigt farbara gång- och cykelbanor. Hör du det Göteborg, det går att kombinera!