tisdag 5 februari 2019

Morgonläsning

När Cyklistens alarm ringde vid femtiden var jag mitt i en dröm och hjärtat bultade och bultade. Lillcyklisten vaknade till men somnade om efter att ha legat och pladdrat och gjort pruttljud i en halvtimme och då var jag plötsligt pigg. Ett kokt ägg, två rostade grahamsbitar, långfil med äppelmos och kaffe. En bok uppslagen på köksbordet, tystnad. Nu har det gått en timme och jag tänker att senast jag åt frukost ensam i lugn och ro måste ha varit förra våren?

Igår läste jag ut Tessa Hadleys The Past (finns i svensk översättning med titeln Syskonen), den var fin. Varm i tonen men samtidigt inte alls förskönande. Faktiskt fick jag lite Virginia Woolf-vibbar, eventuellt på grund av hur berättarperspektivet skiftar. Det är intressant, för jag kan verkligen störa mig på när romaner är uppdelade i flera berättarperspektiv, tycker att det ofta får berättelsen att halta. Jag misstänker dock att det inte bara handlar om min smak, utan att det kanske är svårare än man tror att använda flera berättare. Att det liksom gör sig så lätt att man låter Pelle berätta ett kapitel och Lisa ett annat. 


I The Past, som handlar om fyra vuxna syskon som återvänder till sitt barndomshem en sommar för att fatta beslut om stugans framtid, glider berättelsen alldeles sömlöst mellan de olika berättarperspektiven, och jag älskar det! Det är så skickligt gjort och övergångarna sker utan att man tänker på det. Handlingen låter nästan banal, men det är en karaktärsdriven snarare än intrigdriven roman, så de yttre ramarna är snarare en trygg grund än något som får en att vända blad.



Nu har jag precis börjat på hyllade Delia Owens Where the Crawdads Sing som utspelar sig i 1950- och 1960-talets North Carolina. Sumpmarker och mystiska dödsfall, det låter som en bok skriven för mig. 

Ett jäkla tjat om den här ungens sovande och icke-sovande, men alltså att både kunna läsa i sängen på kvällen för att han nu sover i ett annat rum och att få äta frukost i lugn och ro och läsa en bok på morgonen!? För att ta till ett av mina absoluta o-favorituttryck: den som fattar, fattar.

Inga kommentarer:

Ett hopp till en vår

Det är som det brukar vara, månaderna segar sig fram tills de inte gör det, tills de tar ett skutt och barnet plötsligt frågar när är det so...