Vårfåglar

Jag har funderat på vad jag ska skriva, eftersom det här är mitt tusende inlägg. Helt otroligt faktiskt, ibland hade det nog känts som om den här bloggen har varit på väg att förtvina, men så länge ambitionsnivån fortsätter att vara låg hoppas jag att jag kommer att fortsätta ett tag till. I ärlighetens namn har jag ingen särskild reflektion kring det just idag, men hela poängen för mig med bloggandet är också att göra det ganska oplanerat så det får vara så helt enkelt.

Nyss läste jag ut Delia Owens Where the Crawdads Sing, den var riktigt bra. Även om det har skett ett mord och den bitvis är spännande skulle jag definitivt inte beskriva boken som en thriller. Det är snarare en roman om ensamhet och utsatthet och om kärleken till naturen. Huvudpersonen Kya växer upp mer eller mindre ensam ute i North Carolinas träskmarker, hon går inte i skolan och blir expert på att gömma sig för myndighetspersoner och andra som försöker fånga in henne, samtidigt som hon längtar efter mänsklig närhet. Det är den här dynamiken som romanen kretsar kring, längtan efter mänskliga relationer och den i hennes fall helt befogade rädslan för att bli övergiven. En rörande och poetisk berättelse som samtidigt är något av en bladvändare.

Den här dagen har hittills varit väldigt fin, Lillcyklisten har sovit exemplariskt, han har fått vaccin och varit lite ledsen men inte reagerat alls så mycket som vissa verkar göra, skönt. Och trots att det är mängder snö kvar och sannolikt kommer att komma stora mängder till är det vår i luften. Fåglarna kvittrar plötsligt, och går man ut vid tretiden kan det fortfarande vara sol. Vårvintern, den har fattats mig.