När jag precis hade satt mig i publiken till ett av programmen på Umeå Littfest insåg jag hur mycket jag har saknat bokiga sammanhang. Oftast känner man av när man är i fel sammanhang; när man inte kan koderna, inte riktigt vet när man ska skratta, inte känner sig helt bekväm när man står och köar för att komma in till vad det än kan vara.
Litteratur- och kulturfolk har så klart en massa smutstvätt gömd i garderoberna precis som alla andra, men det är ofrånkomligen människor som ingår i ett sammanhang där jag känner mig mycket bekväm. Kanske blev det extra tydligt som en kontrast mot att jag nu i ett drygt halvår har befunnit mig i en stad som fortfarande skaver. Det är som om skavsåren känns extra mycket när skorna plötsligt blev bekväma.
Det tar tid att komma underfund med en ny plats. Särskilt om den platsen samtidigt innebär en radikal förändring i vardagen, så som det ju är när man får barn. Det är svårt att veta vad som är vad, och därför också svårt att veta hur man ska tackla frustrationen man känner när allt inte känns helt rätt. Det är alltså inte så att jag vantrivs, långt ifrån. Men jag tror att något jag inte har haft energi att överhuvudtaget tänka på förrän nu börjar pocka på min uppmärksamhet, nämligen att jag, trots att jag har gjort den här flytten helt frivilligt, saknar Göteborg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar