Att försöka börja

Nej vet ni vad. Jag förstår att det säkerligen finns en särskild plats i helvetet för småbarnsföräldrar som hela tiden klagar på att de måste vabba, men det här börjar bli löjligt. Problemet är inte att vara hemma med båda barnen. Okej, där ljög jag. Det är visst en del av problemet. Men inte det huvudsakliga problemet. Det handlar istället om ett barn som inte ännu har börjat känna sig hemma på förskolan trots att vi började i januari för att han har varit hemma så mycket. 

Det är ju ingens fel, men det är samtidigt så lätt att bli mer irriterad på småsaker som inte riktigt funkar som man skulle önska. Småsaker i ett vidare perspektiv, men för oss som försöker hantera ett barn som är helförstört på eftermiddagarna för att han inte har lyckats somna på förskolevilan känns det inte så litet. Förra veckan var hoppet stort eftersom han skulle börja på en ny avdelning, det slutade med att han var hela en dag där pga covidsmitta på förskolan. Han lyckas liksom aldrig komma in i det innan nästa förkylning eller ledighet river upp det som eventuellt har börjat bli en rutin.

 

Jag googlar jobbiga lämningar på förskolan, men känner mig inte det minsta lugnad av att psykologerna säger att det inte är farligt för barnet har en annan anknytningsperson på förskolan för vem har han? Jag vet inte.

Och här hemma, efter denna vinter av hemmavarande, vet jag knappt vad jag ska hitta på längre. Men jag samlar mig, går in i ett annat rum, tar en chokladbit, kokar en extra kopp kaffe. Försöker att glömma hur dåligt jag sov inatt och hur ont min axel gör, försöker titta på balkongblommorna istället för regnovädret utanför balkongen.

Dimmigt ute, dimmigt inne

En dag på förskolan blev det, sen började snoret rinna. Men nu börjar jag misstänka att det beror på pollen. Själv har jag sen i måndags hunnit bli förkyld, misstänka covid, testa mig, och få ett negativt svar. Det var väldigt skönt att det visade sig vara en vanlig förkylning även om det inte är någon direkt vila att ha hand om två barn samtidigt som man själv är dimmig i skallen. Och jo, Cyklisten finns så klart också, men han pluggar heltid för tillfället. 

 

Det är verkligen något man inte tänkte på innan man fick barn, hur mycket det suger att vara sjuk eftersom man med barn inte kan vara sjuk. Nåväl. Jag hoppas det går över under helgen.

 

I övrigt är jag glad över att det numera går att pyssla med Lillcyklisten. Jag kan verkligen se på folk att de tror att vi överdriver när vi beskriver Lillcyklistens energi. Han är inte överaktiv, men kombinationen av hans enorma energi och hans ombytliga temperament gör att det är fantastiskt att kunna göra något lite mer lugnt och stillsamt ibland. Ett typexempel på när någon inte tror på oss när vi försöker förklara hur vårt äldsta barn är: någon månad innan Minicyklisten föddes skulle jag och Cyklisten ha ett förberedande telefonsamtal med en barnmorska, när jag bokade in mötet med henne och försökte hitta en tid när Lillcyklisten var på förskolan föreslog hon att han ju kunde sitta och rita medan vi pratade med henne. HAHAHAHAHA. 

 

Det märks att min hjärna är dimmig, jag känner mig helt osammanhängande.

Två lediga vardagar

Så kom den, smittan. Till förskolan, förhoppningsvis inte till oss. Det är väldigt svårt att veta vad som är rätt reaktion. Barn utan symptom får komma till förskolan, så i teorin hade jag kunnat lämna som vanligt idag. Men för att ta det säkra före det osäkra bestämde vi att Lillcyklisten får vara hemma måndag och tisdag, om ingen av oss har symptom då borde det ha gått en vecka sen han var i kontakt (vad det nu sen innebär i praktiken) med smittan och enligt förhållningsreglerna tar det ofta fem dagar för symptomen att dyka upp. 

 

Men vad vet jag, vi kanske gör helt fel? Kanske kunde han ha återvänt som vanligt. Kanske borde vi ha honom hemma i två veckor? Det vi verkligen är noga med är i alla fall att inte träffa någon annan än de på förskolan, hålla extra avstånd och, för första gången nånsin, handla mat på nätet. 

 

 

I morse tog jag och Lillcyklisten igen en cykeltur, en sväng via Tångudden och Röda Sten, sen upp till Sandarna där vi upptäckte en väldigt trevlig lekpark. Där hann vi så klart bara vara en pytteliten stund innan det var dags att svettas uppför backen till Minicyklisten som vaknade och ville amma.

Alltid när man googlar trots och trotsålder står det att det är viktigt att ha stunder som är mysiga för både föräldern och barnet, dessa cykelturer kvalar med råge in i den kategorin. Modern får svettas och röra sin stela kropp, barnet får se bilar och andra fordon och får upptäcka olika platser. Att det sen är världens kaos när man kommer hem är väl bara något man får ta på köpet.

Slappna av

Den senaste veckan har jag kommit på att jag kan göra yoga en stund efter att barnen har somnat, istället för att fastna vid scrollandet direkt. Jag har under flera års tid haft ont i min ena axel, lite till och från, men programmet jag fick från en sjukgymnast för två år sen är så otroligt tråkigt att det sällan blir av. Yogan är ju mycket roligare att göra.

 

Jag är verkligen en periodare när det kommer till yoga, men det kan man väl få vara? Just nu fyller yogan två behov, 1) jag får mindre ont i min axel (som jag dessutom ligger på som en säck potatis när jag ammar Minicyklisten om natten), 2) jag avslutar dagen med något positivt. Oavsett hur mycket gnäll och bråk som dagen har erbjudit är det med andra ord jag själv som får sista ordet. Och det vill man väl ha?

Medan jag töjer och böjer och känner mig som världens mest harmoniska person sitter Cyklisten bredvid i soffan och kastar spjut på våldnader och underliga japanska monster. Var och en med sitt, som man brukar säga.

Längta

"Mamma, jag lääängtar efter bilar", säger Lillcyklisten. Det är som att han provar säga så om olika saker för att förstå vad det betyder. En tvåochetthalvårings känsloliv är minst sagt turbulent, så jag förstår att det inte är helt enkelt att hålla känslorna isär.

 

Häromdagen tittade vi på en bild på mig och två av mina syskon från omkring 2013 och då sa Lillcyklisten "Mamma, du ser väldigt född ut." Jag förstod genast att han menade att jag såg yngre ut, men han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka det.

Längtan, ja. Vad längtar jag efter? 

att stanna ute efter förskolan tills det är matdags och äta utomhus,

att träffa min familj, att min familj ska träffa min familj,

att äta på restaurang med vänner och smaka på varandras öl,

att åka på en utflykt och stanna ute hela dagen,

att gå på konsert och svettas och dansa,

att sova en hel natt.

Jag längtar efter allt och hoppas att vi ändå inte helt ska glömma bort de här åren för de behövs som kontrast till hur självklart allting var, då innan.

Spridda skurar

Jag gör små filmer om strumpsortering, om en legofigur och en fisk som möts och om en sjöjungfru som blir till. Jag använder babygymmet som stativ, det är roligt och lustfyllt, men också frustrerande. Det är en inspirerande och irriterande kurs, för samtidigt som jag lär mig mycket förutsätts det att vi som deltar dels ska ha tillgång till en surfplatta, dels att vi använder Apple. Visst tipsas det om motsvarande appar för Android, men mer som ett sätt att gardera sig, inte som genomtänkta och beprövade alternativ.

Ute är himlen grå, jag andas ut denna måndag efter helgens gnäll gnäll gnäll, samtidigt smärtsamt medveten om att Lillcyklisten antagligen inte kommer att sova på förskolan eftersom allt fortfarande är ganska nytt för honom, vilket betyder ett trött, argt och ledset humör ikväll. Det är som om dagarna bara bockas av nu, en till, en till, en till. Mars är ingen jätterolig månad. Allt känns som transportsträckor just nu.Till våren. Till vaccinationer. Till sommaren. 

Vi har köpt en säng till Minicyklisten. Ska se om det går att få fast den i vår säng så jag kan ligga nära honom men ändå inte precis bredvid. Inte för att jag lider av att samsova, det fungerar och det är både praktiskt och mysigt. Men ibland väcker vi varandra, och det hade också varit skönt att småningom få lite mer utrymme runt den egna kroppen.

En bok!

Det var ju inte direkt igår som jag skrev om min läsning. Jag har för tillfället helt övergett läsning av fysiska böcker eftersom den tid då jag eventuellt kunde läsa - efter att barnen har somnat - är tid då min hjärna är mos och det enda jag orkar är slöscrolla eller se på tv. 

 

Men, jag har återupptäckt ljudböcker! Jag hade väl aldrig helt övergett lyssnandet heller, men nu möter det verkligen ett behov. Jag lyssnar framför allt när jag lägger Minicyklisten och när jag är ute på promenad. Det förstnämnda sker dagligen så klart, det andra inte så ofta, men ofta nog för att jag redan ska ha lyssnat på två och en halv bok sen början av februari. Hurra!

För tillfället lyssnar jag på Jessie Burtons The Confession.

 

Jag har läst både The Miniaturist och The Muse, än så länge tycker jag The Confession är bäst av de tre. Tycker också att hennes första roman var tja, bra, men inte mer, medan jag verkligen gillade The Muse. Hursomhaver. I The Confession blandas två tidsplan, nutid och tidigt 1980-tal och berättelsen kretsar kring relationen (eller bristen på en relation) mellan en mor och en dotter. Det är ett familjemysterium med härliga litteraturingredienser, jag vill dock inte säga så mycket om handlingen för det är trist att spoila. Men förutom att det är en fängslande berättelse med driv så skriver Jessie Burton väldigt, väldigt bra. Det här är liksom ingen dussinhistoria utan en välskriven roman som dessutom är spännande. Hoppas den håller hela vägen!