Nej vet ni vad. Jag förstår att det säkerligen finns en särskild plats i helvetet för småbarnsföräldrar som hela tiden klagar på att de måste vabba, men det här börjar bli löjligt. Problemet är inte att vara hemma med båda barnen. Okej, där ljög jag. Det är visst en del av problemet. Men inte det huvudsakliga problemet. Det handlar istället om ett barn som inte ännu har börjat känna sig hemma på förskolan trots att vi började i januari för att han har varit hemma så mycket.
Det är ju ingens fel, men det är samtidigt så lätt att bli mer irriterad på småsaker som inte riktigt funkar som man skulle önska. Småsaker i ett vidare perspektiv, men för oss som försöker hantera ett barn som är helförstört på eftermiddagarna för att han inte har lyckats somna på förskolevilan känns det inte så litet. Förra veckan var hoppet stort eftersom han skulle börja på en ny avdelning, det slutade med att han var hela en dag där pga covidsmitta på förskolan. Han lyckas liksom aldrig komma in i det innan nästa förkylning eller ledighet river upp det som eventuellt har börjat bli en rutin.
Jag googlar jobbiga lämningar på förskolan, men känner mig inte det minsta lugnad av att psykologerna säger att det inte är farligt för barnet har en annan anknytningsperson på förskolan för vem har han? Jag vet inte.
Och här hemma, efter denna vinter av hemmavarande, vet jag knappt vad jag ska hitta på längre. Men jag samlar mig, går in i ett annat rum, tar en chokladbit, kokar en extra kopp kaffe. Försöker att glömma hur dåligt jag sov inatt och hur ont min axel gör, försöker titta på balkongblommorna istället för regnovädret utanför balkongen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar