Höstlista

En lista, som sig bör. Hittad hos Ellen.

Vill fokusera på: Att ta det lugnt när ett barn sover och ett annat är på förskolan. Det vill säga sitta i soffan och göra något lagom energiskt, inte fara runt och förbereda tusen saker för att "passa på" när jag har en stund över. 

Vill ha mer av: Do I dare say it? Egentid. Görandes vad som helst, egentligen. Men kanske allra helst kvällstid, med en vän, över ett glas öl.

Vill ha mindre av: Tjafs! Man blir så trött på sig själv och på varandra när man tjafsar.

Vill titta på: Någon spännande miniserie. Just nu har vi bara Netflix och Viaplay och jag tycker det är svårt att hitta bra serier just nu. Får kanske ta upp HBO igen...

Vill lyssna på: Ljudböcker! Så glad att jag började lyssna igen, det har också fått mig att läsa mer fysiska böcker. I kön just nu är bland annat Johanna Lindholms Trion och Meg Masons Sorrow and Bliss.

Vill läsa: Martinas nya bok Pisces SZN! Och Quynh Trans Skugga och svalka. Idel finlandssvenskar tydligen.

Vill ha på mig: Något annat än funktionsplagg please? Svårgenomförbart denna säsong när man har två småbarn. Drömmen hade varit en snygg men opraktisk klänning som man absolut inte kan amma i och skor med hög klack.

Vill lära mig: Att inte vara så ängslig. Tror inte jag uppfattas som ängslig, men ibland undrar jag om jag nånsin fattar beslut baserat på vad jag faktiskt vill eller om jag alltid anpassar mig efter vad som är bäst för människor i min omgivning.

"Äta ute"

Vill hänga på: Tullen på Mariaplan! Helst med Cyklisten. Oklart om det är genomförbart.

Vill dricka: Någon riktigt god ale. Och jättemycket kaffe.

Vill äta: Gärna något starkt? Tycker kidsen här hemma äter det mesta, men vi har varit lite slöa med att introducera stark mat. Hade inte heller tackat nej till den glasnudelsallad jag åt häromdagen då jag träffade M på en vietnamesisk restaurang. Det får oavsett helst vara utanför hemmet, tack.

Utflykter och resmål: Åh, finns ju så många ställen jag vill åka till, som så många andra. Men längtar faktiskt efter att åka till Helsingfors. Det blir liksom aldrig att jag är i södra Finland eftersom alla Finlandsresor bär av till Österbotten, men en stor del av mina vänner och min släkt bor i Helsingfors så en långhelg där hade varit jättekul. Kanske hela familjen? Eller bara med ett barn?

Allmänt utspritt

Nu har hösten kommit också hit. Temperaturen sjönk från 19 grader till 9 grader på bara någon dag, och nu Göteborgsblåser och -regnar det var och varannan dag. Jag funderar på hur länge balkongblommorna kan stå ute, samt var de ska ställas när de ska tas in - alla låga ytor är oanvändbara nu med en nästan-ettåring som drar sig upp precis överallt.

 

Snart får vi nog flytta på pärmarna också...

Sedan pandemins intåg tycker jag varje vecka kan beskrivas som en enda väntan på vabben. Antingen är man hemma med ett sjukt barn eller så väntar man på att barnet ska bli snuvigt. Jag räknar med att vabba i snitt var tredje vecka, och enligt de beräkningarna borde det vara dags igen nästa vecka, så där lagom till min första hemtenta.

Igår fick jag min andra vaccindos, det kändes faktiskt stort efteråt, trots att jag inte alls tänkte på det som något särskilt när jag var på väg dit. Men hemma var det som om andetagen lyfte och benen började spritta. Det är inte som om jag kommer att ställa mig först i kö till något evenemang där man står och trängs direkt, men tänk om. Tänk om man i alla fall kan börja träffas hemma hos sina vänner. Hur gör man ens?

Om två veckor blir Minicyklisten ett år och det är så otroligt märkligt. Jag kan knappt minnas hur det kändes att bara ha ett barn, precis som efter att Lillcyklisten föddes kan jag nu tänka men varför gjorde jag inte mer x eller y när vi bara hade ett barn? Det är ju verkligen kaos för det mesta när man har två stycken småbarn, och jag tror verkligen inte att det kommer att bli lugnare om ett år om man säger så. Men nu är det väldigt roligt att se hur de mer och mer interagerar med varandra och hur båda kan ta initiativ till bus. 

Så sjukt ändå, att jag har två barn.

En vardag

När vi promenerar till förskolan blåser det så mycket att barnen får regn i ansiktet, trots att vagnen är täckt av regnskyddet och suffletterna är nerfällda. Det väller upp vatten ur en gatubrunn och vi konstaterar att barnen antagligen är inne och leker idag. Igår hade Lillcyklisten sagt att han saknade mig under dagen och varit lite ledsen, idag går han in utan att ens säga hejdå efter att artigt ha konverserat med en av pedagogerna: "Jag tänkte att du kanske var sjuk fortfarande men du är inte sjuk".

 

 

Hemma. Jag lyssnar på Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki i mobilens högtalare samtidigt som jag leker med Minicyklisten. Det är ingen idé att gå ut med honom i det här regnvädret och det går faktiskt att vara inne. Plötsligt visar termometern +10 och jag vet inte vad jag ska klä på honom när det är dags för sovstund på balkongen. 

När han har somnat klickar jag igång den sista föreläsningen det här kursmomentet samtidigt som jag rör ihop mellanmålsmuffins. Jag börjar bli rutinerad nu. Kan höfta lite och det blir oftast helt okej. Klockan närmar sig lunch. Jag håller tummarna för att sovstunden blir lång idag också men är förberedd på motsatsen. Knäpper på riset, värmer dhaalen från igår, väntar på att Cyklisten ska komma ut ur sovrummet där han också lyssnar på en föreläsning. 

Det slutar regna, björken utanför får gulare och gulare blad. Det sprakar i babyvakten, riset kokar.

Att vakna, somna, vakna

Visst gör det ont när tänder spricker. Minns inte att det var så här jobbigt förra gången. Hörntänderna som håller på att spränga fram har varit på väg i säkert en månad nu och nattsömnen och tålamodet är därefter. Det är så hemskt när man inte kan göra något för att hjälpa. Alvedon och amma. Inte sova. Inte. Sova. Nu börjar reserverna ta slut, eller nej, de har tagit slut för länge sedan. Och jag fick en förhållandevis lugn start med en bebis som faktiskt sov för det mesta, så det är egentligen nu i sommar som det har blivit jobbigt med uppvaken.

Det är inte direkt så att jag går omkring i ett töcken, det är knappt möjligt ens när man ska hålla koll på en treåring samtidigt. Men jag är mer less. Så där så jag svär till Minicyklisten på natten när det fortfarande tumlas runt efter en halvtimme, trots att jag fattar att det minst av allt kommer att få honom att somna. 

Samtidigt: snart är han inte längre en bebis. Snart kommer jag inte att amma längre. Snart är han också en treåring som ställer frågor om hur fågelskelett ser ut och om man kan baka meloner. Försöker fokusera på det. Försöker.