Visst gör det ont när tänder spricker. Minns inte att det var så här jobbigt förra gången. Hörntänderna som håller på att spränga fram har varit på väg i säkert en månad nu och nattsömnen och tålamodet är därefter. Det är så hemskt när man inte kan göra något för att hjälpa. Alvedon och amma. Inte sova. Inte. Sova. Nu börjar reserverna ta slut, eller nej, de har tagit slut för länge sedan. Och jag fick en förhållandevis lugn start med en bebis som faktiskt sov för det mesta, så det är egentligen nu i sommar som det har blivit jobbigt med uppvaken.
Det är inte direkt så att jag går omkring i ett töcken, det är knappt möjligt ens när man ska hålla koll på en treåring samtidigt. Men jag är mer less. Så där så jag svär till Minicyklisten på natten när det fortfarande tumlas runt efter en halvtimme, trots att jag fattar att det minst av allt kommer att få honom att somna.
Samtidigt: snart är han inte längre en bebis. Snart kommer jag inte att amma längre. Snart är han också en treåring som ställer frågor om hur fågelskelett ser ut och om man kan baka meloner. Försöker fokusera på det. Försöker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar