 |
| Snart får vi nog flytta på pärmarna också... |
Sedan pandemins intåg tycker jag varje vecka kan beskrivas som en enda väntan på vabben. Antingen är man hemma med ett sjukt barn eller så väntar man på att barnet ska bli snuvigt. Jag räknar med att vabba i snitt var tredje vecka, och enligt de beräkningarna borde det vara dags igen nästa vecka, så där lagom till min första hemtenta.
Igår fick jag min andra vaccindos, det kändes faktiskt stort efteråt, trots att jag inte alls tänkte på det som något särskilt när jag var på väg dit. Men hemma var det som om andetagen lyfte och benen började spritta. Det är inte som om jag kommer att ställa mig först i kö till något evenemang där man står och trängs direkt, men tänk om. Tänk om man i alla fall kan börja träffas hemma hos sina vänner. Hur gör man ens?
Om två veckor blir Minicyklisten ett år och det är så otroligt märkligt. Jag kan knappt minnas hur det kändes att bara ha ett barn, precis som efter att Lillcyklisten föddes kan jag nu tänka men varför gjorde jag inte mer x eller y när vi bara hade ett barn? Det är ju verkligen kaos för det mesta när man har två stycken småbarn, och jag tror verkligen inte att det kommer att bli lugnare om ett år om man säger så. Men nu är det väldigt roligt att se hur de mer och mer interagerar med varandra och hur båda kan ta initiativ till bus.
Så sjukt ändå, att jag har två barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar