När vi promenerar till förskolan blåser det så mycket att barnen får regn i ansiktet, trots att vagnen är täckt av regnskyddet och suffletterna är nerfällda. Det väller upp vatten ur en gatubrunn och vi konstaterar att barnen antagligen är inne och leker idag. Igår hade Lillcyklisten sagt att han saknade mig under dagen och varit lite ledsen, idag går han in utan att ens säga hejdå efter att artigt ha konverserat med en av pedagogerna: "Jag tänkte att du kanske var sjuk fortfarande men du är inte sjuk".
Hemma. Jag lyssnar på Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki i mobilens högtalare samtidigt som jag leker med Minicyklisten. Det är ingen idé att gå ut med honom i det här regnvädret och det går faktiskt att vara inne. Plötsligt visar termometern +10 och jag vet inte vad jag ska klä på honom när det är dags för sovstund på balkongen.
När han har somnat klickar jag igång den sista föreläsningen det här kursmomentet samtidigt som jag rör ihop mellanmålsmuffins. Jag börjar bli rutinerad nu. Kan höfta lite och det blir oftast helt okej. Klockan närmar sig lunch. Jag håller tummarna för att sovstunden blir lång idag också men är förberedd på motsatsen. Knäpper på riset, värmer dhaalen från igår, väntar på att Cyklisten ska komma ut ur sovrummet där han också lyssnar på en föreläsning.
Det slutar regna, björken utanför får gulare och gulare blad. Det sprakar i babyvakten, riset kokar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar