En två tre

En dag kvar av vår vistelse i Västerbotten. Det ska städas undan och fixas till, tvättas och grejas. Det känns bra, vi är klara, nu ska vi över till andra sidan Kvarken. Vi mellanlandar på ett hotell i hopp om att barnen inte ska bli övertrötta på resan, återstår att se om det är värt pengarna.

Två böcker har jag läst ut sen vi kom hit. Värma händer av Katarina Widholm och Trust av Hernan Diaz, de var fina båda två. Den ena en mysig läsupplevelse som ändå inte saknar svärta. Den andra med en något mer invecklad (men ändå lättillgänglig) berättarstruktur. Nu har jag bara en bok kvar att läsa av högen jag tog med mig, det är ohållbart med tanke på att den tid vi har kvar. 

Tre springturer blev det, tyvärr har jag fått ont i höften igen trots att jag har försökt sakta ner på (det redan långsamma) tempot. Blev till och med tvungen att ta en värktablett inatt, aj och så onödigt.

Skogen

Att gå med ett litet barn i skogen på en spång, tänk vad skönt det kan vara. Vägen är utstakad, utmaningen att hålla sig från att ramla ner i blåbärsriset tillräckligt för att ge barnet fokus. Samtidigt går det andra större barnet tillsammans med sin faster, men åt andra hållet på spångbanan, vi möts halvvägs, mamma det finns en JÄTTESTOR spindel i trädet men den är inte riktig men den var lite läskig. Jag och Minicyklisten vandrar vidare, plockar några blåbär i farten, i ena handen en hopklämd bit av lunchpizzan mamma jag håller den som en macka.

Vi går vidare längs vägen för när faster cyklade förbi igår såg hon hjortron, hur smakar de, undrar Lillcyklisten och vad svarar man? Lite surt, lite strävt, umami? Båda barnen får varsitt bär och spottar direkt ut det. Jag och faster plockar och får ihop en halv liten glassburk. Bara ett till, tänker jag och det är nog så här man tappar bort sina barn i skogen, inte för att de vandrar iväg utan för att man själv inte kan sluta plocka. Minicyklisten har parkerat sig i ett blåbärsris, halvliggandes på rygg samtidigt som han "knyter en pinne", han ligger så, helt stilla i åtminstone tio minuter. Tänk att ha den förmågan, att sjunka ner i den fuktiga skogen och bara vara. 

Sen gåspringer jag hemåt med båda barnen i vagnen, det är alldeles blött och vägen suger tag i hjulen, men det är inte jobbigt och jag känner hur en del av min frustration blir kvar där borta bland träden.

När dagarna bara går

Jag försöker formulera något lite längre, som inte bara handlar om dagarna som går, samtidigt som dagarna går. Igår googlade jag (igen) något i stil med "att leva med någon som har utmattningssyndrom" och hittade en lista på saker att tänka på, det var inget revolutionerande, men ändå tillräckligt välformulerat för att träffa rätt. Det handlade bland annat om att påminna sig själv om att det är en jobbig tid för hela familjen men att det kommer att ta slut, bli annorlunda. Att det också kan skapas ett möte där man vågar prata om det svåra, det man vill, det man inte vill. 

Det är lätt att gå in i ett medberoende där allt börjar kretsa kring dagsformen hos den som är utmattad, till viss del är det helt begripligt att det blir så eftersom det aldrig går att göra några antaganden om hur en dag ska bli. Men jag tror att det är viktigt för mig att påminna mig om att inte låta det ta över på så vis att det hindrar mig för att göra sånt jag tycker är roligt. För mig kan det handla om att släpa med mig barnen på en utflykt där jag också klämmer in ett loppisbesök (för min skull), eller att vi tar oss till någon lekplats som är nära något annat jag vill försöka uträtta, som att köpa nya joggingskor till exempel. Och att då använda mobilen som barnvakt under en stund så jag kan få lite andrum.

För mig är nog det tuffaste att inte veta hur dagarna kommer att bli. Att hela tiden behöva kalibrera och stämma av istället för att göra upp en plan och följa den. Samtidigt som jag märkligt nog också kan vara lite för anpassningsbar. 

Det är en resa att ta sig igenom detta. Förmodligen är det som det ofta är; att resan är målet, även om det inte är särskilt kul i stunden att hamna i återvändsgränden hela tiden lär man sig något av att befinna sig där. 

Där vi en gång bott

Så märkligt. Det är en konstig känsla att veta precis var allting finns och hitta utan problem och samtidigt inte riktigt förstå att jag har bott här i två och ett halvt år.

Logiken

Just nu kan jag inte sluta tänka på det idiotiska i alla som har bokat flyg till medelhavsländerna och samtidigt ojar sig över hur varmt det kommer att bli. Får man pengarna tillbaka? 

🤯🤯🤯🤯

Jag kan inte begripa. 

Samtidigt i en tråkigare (men svalare) del av Europa: båda barnen somnar utan bråk efter en i och för sig ganska bråkigt dag, men you take some you loose some.

Imorgon ska vi gå på bibliotek och träffa ytterligare några personer som barnen inte kommer att minnas att de har träffat förr. Önska mig lycka till...

Sem

Ingen läser väl bloggar på sommaren? Jag gör det sporadiskt men tänker att det kan få bli en paus nu. För vad skriver man om? Hur man igen skrikit åt sina barn vid läggningen för att de beter sig som galningar (även om det delvis är befogat pga miljöombyte) efter att ha försökt med mild röst som stegras till lugna förmaningar som övergått till hot om täcken på balkongen och annat moget. Vem är man ens när man har småbarn? Helt klart ganska ofta en sämre version av sig själv. 

Idag sprang jag i cirklar på en motionsslinga i närheten av mina svärföräldrars kvarter, jag lyssnade på Placebo (har nästan tagit mig vidare från 00-talet) och fick lite ont i vänstra höften. Visste inte riktigt hur lång slingan var så det slutade med att jag sprang den nästan fyra gånger. 

Att byta miljö är också att byta miljö, inte bara för barnen utan för en själv. Antagligen är också jag tröttare av alla intryck trots att de egentligen inte känns särskilt nya. Antagligen hade jag också tyckt att det hade varit skönt att gapskratta och skrika bajskorv omvartannat. Kanske borde man prova. Att skrika ut sin frustration istället för att omvandla den till slappa föräldrahot om kvällarna. 

Sen behöver jag kanske inte slänga in en disclaimer om att det inte bara är så, eller behöver jag det? Eftersom jag nästan uteslutande bloggar om kvällarna är det inte de ljusaste tankarna som hamnar här. Vänta. Kan det vara så att detta är mitt skrik, är detta bajskorv i bloggformat? Om svaret är ja känns det ju som att jag har knäckt koden.

Hängigt

Jag kan se att gullrankan uppe i bokhyllan är hängig, jag borde ha vattnat den för längesen. Varför ställer jag blommorna så högt uppe? Jag har inte barn i klåfingeråldern mer men har väl någon tanke om att det ska se vackert ut när de hänger ner. Hänger, inte är hängiga.

I den första semesterveckans humörkarusell har vi nu landat i uppgivenheten och besvikelsen. Inte över något särskilt, men det är som något som pyser ur mig tror jag. Den där uppbyggda förväntan som ändå skapas de sista veckorna på jobbet raseras kanske inte, men plockas ändå ner några pinn av vardagen. Trots att jag blev förvånad över att en granne skulle cykla till jobbet (Jobbet? Ah ja, det är tisdag.) och därmed har landat i något slags lunk så lunkar man likväl tillsammans med sina barn som inte lyssnar på en, sin sambo som får migränanfall och inte minst sig själv som emellanåt inte sover så bra. 

Man vill göra en krusidull på slutet, men kanske att man inte behöver det. Man hänger tvätt istället och hoppas att man har en annan känsla imorgon.

Mamma, jag kan inte flyga än

Min syster och hennes kille kom och åkte, barnen var uppspelta och glada, vi hann till och med peta in en strandvistelse (tillsammans med resten av Göteborg) med tillhörande hallonplock på hemvägen. Det var väldigt fint att ha dem här, sovandes i vårt sovrum. Det blir så mycket enklare att umgås och prata när man slipper åka av och an till hotell, även om det säkert hade varit skönt för dem ibland med tanke på barnens ständiga entusiasm. 

Idag skulle regnet komma så jag stoppade ner ett barn i vagnen och tog ut cykeln till det andra och bad till vädergudarna och barngudarna att vi skulle kunna ta oss till och från Frölunda Torg utan kollektivtrafik. Pysselsaker inhandlades och vi åt lunch på en pastarestaurang där ett av barnen till och med åt upp, med sås och allt. Jag var också imponerad av att Lillcyklisten orkade cykla hela vägen dit och hem. Tänk så stark man kan vara när man är nästan fem.

I morse smsade jag en granne och bjöd hem henne och barnen på eftermiddagslek och våffelmiddag, det var fint att kunna bjuda tillbaka. Nu smattrar det mot fönstren och barnen sover, Cyklisten är bortrest så jag har en egen kväll framför mig. Och jag tänker att jag överlag ska försöka resonera som Minicyklisten i allt. Mamma, jag kan inte flyga än. Nej mitt älskade barn, inte än, men för dig är allting möjligt, och kanske är det även det för mig.

Ledig!

Med halvöppna (halvstängda?) ögon hälsar jag fredagskvällen och semestern välkommen. Vi har firat med gemensam korv-med-bröd-grillning på gården, imorgon kommer syster E med kille på besök. Kan det börja bättre? Jag omfamnar härmed alla omställningskänslor och irritation som hänger ihop med övergången från jobb till ledighet. 

Den sista jobbmåndagen innan semestern

I ögonvrån ser jag hur den stora björken flänger av och an utanför fönstret, det har blåst hårt ända sen igår nu. Och kommit såna brutala regnskurar att folk har kommit springande in i butiken och utropat "det är en tromb!" (det var det inte). 

"Mamma det luktar fika i alla fall"

Jag blir avbruten i tanken av Minicyklistens icke-ärende från barnrummet, barnen är lagda, Minicyklisten har svårt att komma till ro. 

"Mamma jag ser ingenting fakkist"

Så komiskt med småorden som stoppas in lite här och var, ibland inte på helt begripliga sätt. 

Det är inte som att jag tror att det stora lugnet kommer att infalla när arbetsveckan slår om till semester, men nu i helgen fick jag se en glimt av något som ändå får mig att tro att vi kanske är på väg över nån slags puckel. För en vecka sen berättade jag för barnen att de i sommar ska få öva på att leka mer själva. För vi har nu lekt eller varit närvarande i deras lek oavbrutet i snart fem år. Inte så länge för dem som har fler barn än två, men ändå. FEM ÅR. Det är inte så att vi tränger oss på i leken utan de har helt enkelt inte haft ro att leka själva, Lillcyklisten hade säkert kunnat göra det men när dem oberäkneliga variabeln lillebror kom in i ekvationen behövdes också vuxna som höll koll.

Hursomhelst, igår morse påminde jag dem igen om att de får leka själva efter frukosten tills vi har druckit vårt morgonkaffe. Det blev så klart en hel del konflikter som behövde lösas ("mammaaa Minicyklisten nypte mig" osv) men efter en stund och efter att de också själva löste en del bråk lekte de. Jag drack upp mitt kaffe, tog min bok och GICK TILL VARDAGSRUMMET OCH FORTSATTE LÄSA. Och ingen kom springande!?

Herregud, det är det största som har hänt i år förutom att min ena tomatplanta har fått en liten hård grön tomat.

Blåsten blåser på och det ska bli ostadigt också imorgon, jag är fortfarande väldigt trött men också lite hoppfull.