Mamma, jag kan inte flyga än

Min syster och hennes kille kom och åkte, barnen var uppspelta och glada, vi hann till och med peta in en strandvistelse (tillsammans med resten av Göteborg) med tillhörande hallonplock på hemvägen. Det var väldigt fint att ha dem här, sovandes i vårt sovrum. Det blir så mycket enklare att umgås och prata när man slipper åka av och an till hotell, även om det säkert hade varit skönt för dem ibland med tanke på barnens ständiga entusiasm. 

Idag skulle regnet komma så jag stoppade ner ett barn i vagnen och tog ut cykeln till det andra och bad till vädergudarna och barngudarna att vi skulle kunna ta oss till och från Frölunda Torg utan kollektivtrafik. Pysselsaker inhandlades och vi åt lunch på en pastarestaurang där ett av barnen till och med åt upp, med sås och allt. Jag var också imponerad av att Lillcyklisten orkade cykla hela vägen dit och hem. Tänk så stark man kan vara när man är nästan fem.

I morse smsade jag en granne och bjöd hem henne och barnen på eftermiddagslek och våffelmiddag, det var fint att kunna bjuda tillbaka. Nu smattrar det mot fönstren och barnen sover, Cyklisten är bortrest så jag har en egen kväll framför mig. Och jag tänker att jag överlag ska försöka resonera som Minicyklisten i allt. Mamma, jag kan inte flyga än. Nej mitt älskade barn, inte än, men för dig är allting möjligt, och kanske är det även det för mig.