Ner mot marken, upp mot himlen

Jag lunchar med J och vi hinner påbörja planering inför sommaren, planen är att åka tillsammans utan oäkta hälfter men med barn hela vägen upp till Österbotten, tåg-båt-tåg och jag tänker att det är ett helt annat sätt att resa och att det känns kul. Att bryta upp konstellationerna, att våga sig på att resa ensam (fast ändå inte) med barnen, det är en öppning till att göra detsamma (sommaren) men på olika sätt. Det är till att skapa variation i rutinerna ibland, men med trygga ramar.

Idag blåste det en kall vind och en stammis var så ovanligt trevlig och ville verkligen bemöda sig om att jag förstod hur mycket hen uppskattade att få prata om böcker på riktigt och jag fick känslan av att hen hade fått ett tråkigt besked, kanske om den egna hälsan, det var något med hens sätt att försöka nå fram som var väldigt rörande. 

Sen är man tillbaka i sin vardag med händer som luktar vegokorv och barn som vill att man ska leka mamma-pappa-barn (jag försöker säga till dem att vi ju inte behöver leka det för vi är ju redan det) och de fixar födelsedagsmiddag åt mig i leken och sen måste förstås alla leka att de fyller år de med. Minicyklisten lever sig in så pass att han till och med blir besviken över sin present. Är detta verfremdung för barn tro?

Jag tänker på att Paul Auster är död, jag tänker på vilka färger mina balkongblommor ska ha, jag tänker på att susa fram med tåg genom de österbottniska lindorna, jag tänker på att det finns en nära vän till en person nära mig som inte har så mycket kvar av livet. Och jag steker korven till stroganoffen och lägger på hög medan ett barn sorterar in bestick i besticklådan och när jag yogar efter att barnen har somnat sträcker jag ut mig så mycket jag kan i nedåtgående hunden, ner mot marken, upp mot himlen.