En scarf

Jag ska vira in mig i min scarf när den är klar, den ska värma min hals, den ska kapsla in min stress, den ska vara så mjuk mot huden. Så mjuk som en it-scarf kan vara, den tar bara tre, kanske fyra dagar att sticka, det tar inte ens en vecka att göra ett restgarn till något som var och varannan göteborgare har virad runt halsen i höst.

Dagarna går, mörkret kommer, kalendern fylls, någon är för trött, någon annan åker bort, åh är du också sjuk jag ska ringa in någon men vem ringer in en vikarie för mamman? 

Min vikarie ska ta hand om mig, låta mig sjunka ner i ett varmt bad och räcka mig ett glas vin och en mörkchokladpralin, säga: ja du är oumbärlig men ikväll låtsas vi som om du kunde bytas ut mot vemsomhelst! Kasta kalendern i badvattnet, svälj dina påminnelser med en klunk vin, sänk huvudet under ytan (men glöm inte att hålla andan).

Den når bara två varv runt halsen, men sinnebilden är: omsluten, värmd, trygg. Kanske är det därför så många vill ha den just nu. Något som håller ihop mammorna så huvudena inte trillar av.

Deborah Levy

Det är väl så att ens besattheter förändras när man blir äldre. En del besattheter växer man ifrån (romaner som använder fotnoter för att berätta parallella historier, Haruki Murakami mm), andra växer med en och kommer aldrig riktigt att släppa taget (Paul Auster). Men det uppstår också nya, och min nyaste besatthet är den sydafrikansk-brittiska författaren Deborah Levy. Hon skriver med en klarhet som samtidigt döljer så mycket, att gå in i hennes texter känns som att ta ett steg in i hennes medvetande, samtidigt som hon lyckas bibehålla sin integritet.

Jag läser just nu The Cost of Living, den andra delen i hennes självbiografiska trilogi, och jag läser den som en pralin till kaffet. Jag behöver låta det jag läser sjunka in, försöker att inte läsa för mycket åt gången. 

Levy skriver mycket om Gertrude Stein och Marguerite Duras, jag har bara läst Duras Älskaren och minns det som att jag blev besviken, mina förväntningar var säkert helt felaktiga. Men nu inser jag att jag behöver försöka igen så jag köpte Att skriva på Bokmässan och hoppas på att bli omvänd. Kanske på att få en till besatthet.

 

Friheten

Det nya, att stå och vänta på sjuåringen som cyklar hem från sin kompis där han numera är varje tisdag efter den gemensamma finskalektionen dit de får åka skolskjuts. Bra att balansera upp finskan med lek hemma hos bästa kompisen tänker jag.

Ibland hämtar vi honom, ibland får han cykla själv som idag när Cyklisten hämtar honom men sen cyklar vidare på andra ärenden. Det är precis lagom långt och egentligen bara en bilväg som ska korsas, jag tänker att den friheten är viktig att få redan som liten, att känna att man kan trots att man är liten. Att man får vara ensam men på sitt revir. 

Samtidigt står jag klistrad vid köksfönstret och spejar, vet ju hur svårt det är att få loss honom från leken, vet att det kan dröja. Och trädet utanför är fortfarande fullt av gröna löv som nästan helt skymmer sikten mot gården och jag påminner mig om att det inte bara är viktigt för den som är liten med friheten, utan också en bra övning för den som är stor.

Brontë

Köpte en keps, köpte en bok som jag behöver förbereda mig på att läsa. Ordnade fyra författarbesök med fyra olika förlag och sex olika författare, gick på festen med F som är så hypead men som ju är ett stort rum fullt med folk som dricker ganska ointressant öl. Träffade en vän, gick och lade mig på hotellet i kvarteret bredvid och sov för få timmar. 

När jag kom hem på lördagen var jag så trött och Cyklisten var också så trött och det enda vi orkade med på kvällen var att se halva Döda poeters sällskap, dricka lite öl och sova sova sova. Avslutade söndagen med att äta havrepannkakor med chevre, rödbetor, valnötter och honung ja kanske två för många. Nu sitter jag däst och faktiskt lite utvilad och planer brevid barnen som snart ska sova.

Så skönt det kan vara att göra absolut ingenting efter att man har gjort lite för mycket.

Tisdagslista på lördag

När grät du senast?

För några veckor sen, av trötthet efter att ha avklarat en sjuårsdag och ett barnkalas med alla förväntningar uppfyllda.

Vad skrattade du åt senast?

Åt Minicyklisten som sa att han kanske kunde vara med i Guinnes Rekordbok för att han kunde dricka vatten och prutta samtidigt.

Har du en bra hårdag?

Vet inte, jag har inte kollat mig i spegeln än. Klippte mig dock för knappa två veckor sen och tyckte det blev för uppklippt ovanpå så har gått och slätat ner håret i panik. Nu börjar det sätta sig så jag hoppas på bättre hårdagar framöver.

Ditt livsmål?

Hjälp, kan inte svara på en sån fråga en helt vanlig lördagsmorgon. Jag ber att få återkomma.

Beskriv rummet du är i?

Sitter i köket, det har blivit min plats på helgmorgnarna, sitter kvar efter frukosten och läser och skriver medan barnen leker. Bordet är ett teakbord som jag köpte på loppis för snart tio år sen, det är fullt av brödsmulor. Vårt hus är byggt på 60-talet och köket är en klassisk "tarm", dvs. kök längs med och en alldeles för smal matplats längst in i rummet. Men morgonljuset är magiskt och utanför fönstret ser jag nästan enbart fågelbärsträdens mörkgröna blad. 

En sak du önskar dig?

Jag vill gärna hålla mig frisk nästa vecka när det är Bokmässa för det händer så mycket roligt och det är många saker på gång på mitt jobb.

Det senaste du åt?

Frukost: en macka med hummus och körsbärstomater, en macka med ost, samt äggröra och kaffe. Samma varje helg.

Vad gjorde du för exakt fem år sen?

20 september. Jag var jättegravid med Minicyklisten, byggde Duplo och skördade chilifrukter, vi bodde fortfarande i Umeå.

Kan du bjuda på någon teaser inför kommande blogginlägg?

Hahaha. Nej.

Vad är viktigt i ett förhållande?

Att man förstår att man kan ändras tillsammans men att man måste inkludera varandra i förändringen.

Vad är viktiga egenskaper hos en partner?

Trygg, lyhörd, varm, någon som ser att man kan mer än man själv är medveten om.

Vem kysste du senast?

Ja det var Cyklisten då men han har varit så förkyld så det var ett tag sen.

Har du något onödigt du gör?

Tjatar på barnen. Hela tiden. Varför? Det hjälper inte men går ju inte att låta bli.

Vad ska du göra i höst?

Jag hoppas verkligen jag kan hålla i mitt skrivande! Det är så roligt att jag har tagit upp recenserandet igen för jag märker att det har en positiv inverkan på mitt andra skrivande. Jag ska gå på Bokmässan och träffa min bokklubb. I november ska jag åka till Skagen med ett gäng andra utslitna morsor, tror inte det finns nån i stan som ser fram emot något så mycket som detta gäng ser fram emot denna helg.

Vad har du i ditt kylskåp?

Alldeles för lite inser jag till min fasa eftersom jag är ensam med barnen i helgen. En flaska bubbel? Festligt värre ska vi ha det.

Att säga saker högt

Det finns saker man tänker att man ska säga, nu säger jag det.

Man kanske förbereder sig, tänker att om jag verkligen tänker igenom det innan då kommer det att låta rimligt, det kommer inte uppfattas som kritik, eller som att jag är passivt aggressiv, jag kommer att få ett sakligt bemötande, en förstående nick.

Men sen gör man inte det. Man säger inget annat istället utan är bara tyst. 

Det lätta är att säga du borde berätta det för hen, ni borde prata om det, hon borde säga det högt.

Igår glömde jag bort en bokad läkartid, det var inget viktigt utan bara en uppföljning, men det fick mig att inse att det är nära ytspänning på vattenglaset nu. Jag behöver ta ett steg tillbaka, fundera på vilka saker jag inte kan göra, både på jobbet och i vardagen. På listan står nu:

- påminna om läxläsning

- se till att barnen borstar tänderna varje kväll

Vissa saker i vardagen tror jag inte uppfattas som jobbiga.

Att förflytta föremål eller människor (barn), det som inte syns. Jag är inte transportmedlet utan bränslet som får transportmedlet att röra på sig, det som sedan förångas och uppgår i atmosfären, det som ingen ser och ingen vill åtgärda men som alla vet finns där.

Saker jag inte vill veta

Jag ska titulera mig själv för en text, det ska göras "sakligt eller mindre sakligt" och jag kan inte komma på vad jag ska skriva i någon av versionerna. Bokhandlare och recensent? Det låter så torrt att man skulle kunna använda det för att suga upp fukt. Men vad skriver man? Det är som om jag har förlorat förmågan att skriva med glimten i ögat. Ironin i att ha skrivit en text inom utsatt tid men att sen tveka med att skicka in den på grund av detta.

Jag läser Deborah Levys Things I Don't Want to Know och The Cost of Living och undrar hur man lär sig skriva så, hur hon kan göra texten så luftig men ändå fylld med mening. Jag åker med Minicyklisten till barnakuten, allt är bra, huvudet är okej och han får en colaisglass som han uppmanas äta upp i lugn och ro, vi behöver inte ens träffa en läkare. På natten drömmer jag mardrömmar om sjukdomar och diagnoser. 

På helgmorgnarna sitter jag kvar i köket och dricker mitt kaffe samtidigt som jag läser, och ibland, kanske varannan morgon, skriver jag. Det är de där morgontankarna som kanske inte är briljanta, men som ändå finns där lite mer i egen rätt, innan dagen har genomsyrat dem och gjort dem till något annat. Det blir kanske ett stycke, två om det känns bra. Som alltid tänker jag det kanske kan bli till något och som vanligt kommer det inte att bli till något men bara vetskapen om att fingrarna hamrar på tangenterna gör något med mig. Det är ju det här jag har saknat. Det är äntligen tillbaka. 

Bokhandlare som äntligen skriver igen

Kämpa sig mot ljuset

Kaktusen vill uppåt, den är mer än dubbelt så hög som när jag köpte den. Den här tiden kan man ha persiennerna uppdragna, det är för ljust för att grannarna ska se in om eftermiddagarna men solen går ner bakom hustaken så man inte får den rakt i ögonen när man sitter i soffan. Varje år glömmer jag att det är den här tiden växterna på balkongen är som vackrast.

Jag stickar vidare på tröjan, till Cyklisten denna gång, en gråmelerad historia som doftar fårull så starkt att jag emellanåt undrar om Cyklisten kommer vilja ha den på sig. Tänk att ullen fortfarande kan dofta så djuriskt. 

Den här veckan var motig, jag har varit både trött och stressad och bitvis omotiverad. Men jag har också hört samma sak från andra, att detta var veckan då vardagen slog till som en käftsmäll. Plötsligt kände man mörkret om kvällarna, det är inte nådigt. 

Jag drömmer om: den där helgen vi har pratat om, att åka bort tillsammans med några andra trötta mammor, kanske mot Danmark, vi får se. Vi får försöka kämpa oss mot ljuset på något sätt.

Augustilista

Hur var augusti?

Spretig och något av en långsam krasch in i vardagen, men i efterhand mer en rädsla för krasch än verkliga blåmärken. Segling och semesterfamilj och en känsla av att kroppen hör hemma i kvällssolen.

Månadens jobb

Jobbstart naturligtvis men mest tankar kring en recension jag håller på skriva om en bok som landade precis rätt i mig. 

Månadens extra

Havet, det var så mycket med havet denna månad. Hur sältan stannar på huden, hur lyckan kan välla in i kroppen av att kliva ner i det från en badstege i blåsten.

Månadens festliga

Noll fest för egen del tyvärr, bara barnkalas. 

Månadens tv

Den utdelade dokumentären om Paul Simon som finns på Svtplay träffade mitt i hjärtat, se den!

Månadens plagg

Kjolen jag hittade (för inte en jättebilligt peng) second hand precis innan semestern, har använt den massor och blir så glad av mönstret! Men också tröjorna jag stickade åt barnen som de hade på sig varje dag under seglingen.

Månadens film

Kommer verkligen inte på någon särskild som är värd att nämna.

Månadens böcker

Julia Phillips roman Bear om två systrar som bor på en ö tillsammans med sin sjuka mamma som de tar hand om när en björn plötsligt syns till och börjar påverka dem med sin närvaro. Den fick mig att drömma om björnar, höll kanske inte riktigt hela vägen men var väldigt stämningsfull!

Månadens scen

Ingen kommentar

Önskningar inför kommande månad?

Att jag ska försöka hålla i den här känslan av att ha landat lite i mig själv. Försöka att inte tappa bort mig i vardagens tusen projektledningsfällor. 

Det vänder

Nu ska jag inte glömma bort att det om ungefär en månad är dags att ordna nästa barnkalas, men efter idag kan jag nästan tycka att det är lite... vågar man säga det... kul? Det är väl nåt när barnen blir större och inte beter sig fullt lika oberäkneligt, och när barnet bara vill bjuda fyra kompisar och kompisarna trots sockergalenskap ändå liksom är rimliga? Är det verkligen så att sjuåringar är rimliga?

Min vän som är mamma till en av kompisarna på plats och som bistod med handräckning, moraliskt stöd, sällskap och skvaller sa också att det känns som om hon har kommit ut ur en torktumlare nu när barnen plötsligt är fem och sju. Vad var det som hände? I efterhand är det så klart mycket man saknar, och omständigheterna runt omkring (pandemi, flyttar, utbrända partners) påverkar naturligtvis oerhört mycket. Men jag tänker ändå tillåta mig att känna en viss lättnad nu. Stora barn, stora problem osv men där emellan går det ändå att resonera med dem, i alla fall med den äldre. 

Hursomhelst är det väldigt skönt att göra en bock på listan bredvid sjuårskalas. Nöjt barn, nöjd mor.

En drömvardag

Om det hade varit ekonomiskt möjligt hade jag velat ha en ledig vardag varje vecka, helst på fredag. En dag för att ordna med saker hemma - sånt som inte är rofyllt när resten av familjen också är ledig. Rensa ut gamla kläder, gömma undan leksaker som det inte längre leks med, tvätta fönster, torka damm, baka purjolökspaj. Jag whatsappade med en kompis om detta, radade upp allt jag hade gjort igår när jag fortfarande var sjuk men uppenbarligen var på bättringsvägen. Lite överdrivet skrev hon som svar och jag höll först med, vem blir jag egentligen när jag är ensam hemma? Men efter att ha tänkt på det en stund blev jag tvungen att kontra med att jag faktiskt tror att det är vila för mig. 

Det jag gjorde igår var inget jag gjorde för att jag kände att jag borde, utan för att jag ville. Att metodiskt sortera igenom gamla handskar och mössor, att frigöra utrymme samtidigt som jag lyssnar på musik eller en bok, det känns som ett optimalt sätt för mig att varva ner. Det kräver förstås att det inte är andra saker som stressar mig, och att det går att göra ostört. Med kaffepauser, med tv-pauser, helt utan tvång. Antagligen finns det något lutherskt som spökar i det här, men för mig är det här med att kunna göra något metodiskt och från början till slut otroligt avkopplande, och då spelar det inte så jättestor roll vad det är.

Resultatet är att jag går in i helgen med ro i kroppen. Jag vet att vi inte behöver lägga halva lördagen på att städa och fixa och planera och det är så otroligt skönt. För naturligtvis finns det oavsett andra saker som behöver fixas och planeras, båda barnen behöver akut nya skor till exempel, och det ska fixas tårta till barnkalas osv osv. Men det är liksom lagom. Om det utöver det dessutom hade behövt städas, tvättas, ordnas i barnrum, ja då hade jag känt mig stressad. 

Nu är det förstås inte praktiskt möjligt för mig att vara ledig en dag i veckan så den drömmen får helt enkelt finnas där som en hägring vid horisonten.

En födelsedag

Andra dagen hemma med ond hals och feberkänsla, förmiddagen var som vanligt behaglig men så fort klockan passerar 13 börjar det krypa i kroppen på mig. Jag vet inte om det är samma sak för andra, men det spelar ingen roll varför jag är ledig, eftermiddagen är alltid den svåraste tiden på dagen att sitta sysslolös. 

Sånt man kan göra då: skörda tomater (för tidigt), plocka blommor på balkongen, förbereda söndagens 7-årskalas. 

När jag kommer ut genom entréporten slår värmen emot mig, så outhärdligt det är att ha temperaturväxlingar i kroppen samtidigt som det är över tjugo grader ute. Det är en känslornas dag, en lycklig nybliven sjuåring vill hem för för att bygga sitt nya Lego, en avundsjuk nästanfemåring svär och slåss för att det inte är hans födelsedag. Sen när det lugnar sig, medan byggandet pågår, ett rop från det andra rummet:

Tack mamma för presenten!

Lite senare, varsin spontankram till mig och Cyklisten. Ibland fattar man rätt presentbeslut, som att bara ge en stor (dvs. dyr) legogrej istället för fem andra saker som barnet inte hade blivit glad över. Ibland behöver man som barn också veta att det kan vara så att man kan få precis det man önskar sig.

Ut med det gamla eller nåt

Jag behöver bli en ny version av mig själv dem här tiden varje år: matlistan måste förnyas, det sunkiga duschdraperiet ska bort, jag vill möblera om och byta plats på vårt och barnens sovrum. Till min förvåning tar jag fram gitarren, det krävs att Cyklisten inte är hemma för jag blir så självmedveten, blir alldeles dammig på mina svarta byxor men gnolar en melodi, några ord trillar ut. Tänk att jag gjorde detta jämt förr? Var kreativ i vardagen, så där bara.

Jag tar med mig barnen till Ikea, det blir två utdragna bussresor men när vi är hemma är deras lego lite bättre sorterat och duschdraperiet har inte sorgliga kanter längst ner. Det gav kanske inte helt den tillfredsställelse jag var ute efter men det är skönt att göra sig av med saker som är trasiga. Det är svårt att tänka när det är rörigt omkring en.

En som blev trött av Ikea-besöket

Sista kvällen

Jag försöker känna efter om jag känner den där ångesten som brukar komma när högsommar övergår i sensommar och kan ana den, bakom örat, i ögonvrån när jag snabbt vänder mig om. Utanför sovrumsdörren när vi har sagt godnatt och det är mörkt i rummet.

Men visst är det så att fina veckor gör så att känslan inte är lika påtaglig. De somrar då vädret aldrig har blivit sommar eller när de långa osköna tystnaderna har varit fler än de givande samtalen, då har också augusti känts som ett nederlag. Jag tänker nu att jag ska göra allt för att tycka om augusti, inte tänka höst före senast vid Bokmässan.

Samtidigt ska jag inte låtsas som att det inte känns otroligt märkligt att jag ska lämna barn och cykla till jobbet imorgon. Det var många känslor i omlopp hos det yngsta barnet idag och det är på ett vis skönt att se att omställning är tufft även om det är någon annan som speglar ens känsla snarare än man själv som ger uttryck för den.

Jag vill inte säga att jag är redo, men det är väl helt okej. Helt okej att semestern är slut.

Juli I loved you

 

Ömsa skinn

Det är något med den här tiden när man nästan är semesterledig, det kliar i kroppen, jag väntar på att ömsa skinn. Istället för att göra något vettigt drömmer jag om att vara skir som Elsa, ha coola outfits som Flora, laga god och vacker mat. Vara ljuv och tuff samtidigt. Drar naturligtvis på mig mina lite för stora svarta urtvättade linnebyxor och en t-shirt som är så gammal att den nästan är genomskinlig. Men drömmen lever.

Samtidigt är det ärligt talat inte det jag vill, jag läser visserligen många bloggar väldigt flitigt numera men känner att min Instagram-detox faktiskt har gett resultat, det känns som om jag har fredat min hjärna lite.

Imorgon hoppas jag att bokleveranserna kommer som de ska på jobbet för min semesterbokhög är inte helt färdigkomponerad. De självklara är:

Liz Moore, God of the Woods som blev årets thriller på Goodreads, jag läste hennes förra bok som jag just nu inte minns titeln på men den var väldigt väldigt bra.

Katarina Widholm, Älskade Betty, del fyra i Betty-serien som är perfekt semesterläsning.

Griffin Dunne, The Friday Afternoon Club, en memoar av en som växte upp med en massa Hollywoodstjärnor och kulturpersonlighetr på 60-talet, bland annat Joan Didion.

Jag saknar dock fortfarande en riktigt bra Chick-Lit och en maffig amerikansk roman, hoppas på morgondagens leverans. I högen nedan ligger också loppisfynd (Greene) och bokklubbsbok (Johansson), får se om någon av dem också får följa med.

Tre dagar kvar. De består av en dag med fokus på personalen, en "vanlig" arbetsdag och sen en fredag med möten då jag dessutom ska, så att säga, fixa det sista. Där emellan ska jag träffa en kompis och några av hennes vänner varav en är hemma utan familj och därav ville "fucka ur". Lite oklar över vad detta består i men man kan tänka dig ett gäng snart semesterlediga (?) morsor på stan med några timmar frihet. 

Vet ej om jag bloggar än

Men något med årstidsväxlingarna och avsaknaden av sociala medier får mig ändå att längta hit. Vad har jag gjort sen sist? Jag har stickat en väldig massa, fyra tröjor (två för barn) och en filt närmare bestämt, jag tänkte att jag skulle testa och och sen blev jag besatt. 

Så nu går jag och kollar på färgkombinationer och köper samma stickstorlek om och om igen för att jag glömmer inventera innan jag går till garnaffären. Garnerna ovan ska kanske bli en tröja till Lillcyklisten.

Jag försöker komma igång med joggandet men snittar just nu en joggingtur i veckan då jag mest stannar i skogen för att dofta på kaprifolen så det går trögt med konditionen. Men när det väl sker är det skönt.

Barnen blir större och större och trots att det bara blir värre och värre att kombinera pms med barn är det verkligen som att jag plötsligt kan se hur otroligt fort allting går. Numera censurerar de till och med sina egna ansikten när man tar kort på dem.

Det ser ut att bli en sedvanlig sommar, vi ska bara ta oss igenom lunginflammation (Cyklisten), någon slags magsjuka (Minicyklisten) och en och en halv jobbvecka till. Just det, numera är vi faktiskt fyra cyklister i familjen. Bara en sån sak!

Syrenerna har slutat blomma för längesen, men sommaren har bara börjat.

Det nya året

När jag var i Finland med barnen under jullovet var det enda jag köpte med mig godis. Chokladrussin och olika godisaskar åt barnen och två plattor Fazers blå åt mig. Tycker ofta folk skryter om hur bra svenskt godis är, men ärligt talat är finländskt godis så mycket bättre. Mycket mer variation och roligare blandningar. Och då är jag en person som inte ens äter godis till vardags. Kanske hänger det ihop med att jag bor där jag bor... Jag invigde hursomhelst den ena chokladplattan med smak av havrekex idag. Något måste man få unna sig när man är hemma med en förkylning.

Det är svårt att vila. Eller så här, för mig är inte alltid vila att vila. När jag är sjuk är vila förstås att vara stilla med kroppen och ta det lugnt, men annars blir jag bara rastlös om jag inte gör lite saker emellanåt också. Kanske är det Luther som sitter på min axel, kanske en effekt av att alltid vara igång för att hålla småbarn nöjda. Men det börjar klia i fingrarna förvånansvärt fort, särskilt om jag är hemma. 

2025 har jag inlett genom att fortsätta yoga, med viss paus nu under förkylning. Jag har också, efter sex år som småbarnsförälder, äntligen köpt en täckjacka. Den är så varm och skön att jag ser fram emot att gå ut och stå stilla på något tråkigt ställe medan barnen leker. Jag hade kunnat lägga mig raklång med uppdragen huva och somnat, så skön är den. Second hand i all ära men ibland är det skönt med hela plagg som man kan stänga utan att dragkedjan åker upp eller en knapp flyger ut. 

Jag har också, precis som jag noterade att Hanna Hellquist har gjort, börjat sticka och blivit besatt. Det känns som om stickbesatthet kan liknas vid yogabesathett, jag måste bita mig i tungan för att inte prata om det hela tiden. Samtidigt som jag inser hur många av mina närmaste vänner som har stickat i många år utan att jag har noterat det särskilt mycket. Fy skäms på mig. 

Till saken hör också att jag inom en väldigt snar framtid inte bara kommer att få ett, utan två syskonbarn (från olika syskon) och att jag har gett mig på att sticka en bebisfilt till en av dem, beroende på hur lång tid det tar då. Kanske blir det istället till någons barn nummer två, det återstår att se. Men det är definitivt vad jag ser fram emot mest med det kommande året. Så stort och ogreppbart att två syskon till ska bli föräldrar!

En dag i januari 2025

Det kan tydligen vara så att nästan ett halvår går helt plötsligt, eventuellt är det för att jag försöker få igång skrivandet på annat håll, eventuellt för att jag helt enkelt är lat. Men så får jag ett minne och inser att jag inte kommer ihåg detaljerna, jag går tillbaka i tiden, bläddrar fram till 2012, läser och skäms kanske lite, men gläds också över att alla de där bitarna finns kvar. Av hur jag resonerade för, vad jag censurerade (för jag minns ju vad som hände under texten), vad jag berättade.

Minicyklisten har feber och jag har ont i halsen, vi har gått en vagnpromenad i gråvädret som blev aningen för lång och slutade med att barnet däckade i sin säng och jag blev tvungen att läsa bloggar i en halvtimme. Man hör vårfåglar nu och jag vill nästan säga åt dem att hålla tyst för det är för tidigt att börja längta efter våren. Trots det kommer jag på mig själv med att leta efter knoppar på träden (de finns!) och fundera över vilka frön jag ska så. 

Mitt 2025 har börjat ganska lugnt med några spridda förkylningar och en morgontrött familj. Cyklisten har börjat klockan 07 hela veckan och varje morgon när han har klivit upp har jag känt mig som en tonåring när jag har dragit täcket över huvudet. Topp tre i januari är:

1. På spåret

2. Krypa ner i sängen på kvällen med min bok, som just nu är Kaveh Akbars Martyr!, en skruvad roman om en nykter alkoholist/missbrukare som försöker hitta meningen med livet samtidigt som han fantiserar ihop hur hans döda mor samtalar med olika kända karaktärer, exempelvis Lisa Simpson. Älskar den hittills!

3. Morgonkaffet och min julklapp från Cyklisten, helgprenumeration på pappers-DN. 

Fokus är med andra ord på lugn och ro och inte särskilt mycket aktivitet. Nu ska vi bara kämpa oss igenom januari och februari och inte analysera eller fatta några galna beslut, så kommer vi snart att vara ute på andra sidan. Där väntar joggingturer, balkongkvällar och häng på innergården.