Logiken

Just nu kan jag inte sluta tänka på det idiotiska i alla som har bokat flyg till medelhavsländerna och samtidigt ojar sig över hur varmt det kommer att bli. Får man pengarna tillbaka? 

🤯🤯🤯🤯

Jag kan inte begripa. 

Samtidigt i en tråkigare (men svalare) del av Europa: båda barnen somnar utan bråk efter en i och för sig ganska bråkigt dag, men you take some you loose some.

Imorgon ska vi gå på bibliotek och träffa ytterligare några personer som barnen inte kommer att minnas att de har träffat förr. Önska mig lycka till...

Sem

Ingen läser väl bloggar på sommaren? Jag gör det sporadiskt men tänker att det kan få bli en paus nu. För vad skriver man om? Hur man igen skrikit åt sina barn vid läggningen för att de beter sig som galningar (även om det delvis är befogat pga miljöombyte) efter att ha försökt med mild röst som stegras till lugna förmaningar som övergått till hot om täcken på balkongen och annat moget. Vem är man ens när man har småbarn? Helt klart ganska ofta en sämre version av sig själv. 

Idag sprang jag i cirklar på en motionsslinga i närheten av mina svärföräldrars kvarter, jag lyssnade på Placebo (har nästan tagit mig vidare från 00-talet) och fick lite ont i vänstra höften. Visste inte riktigt hur lång slingan var så det slutade med att jag sprang den nästan fyra gånger. 

Att byta miljö är också att byta miljö, inte bara för barnen utan för en själv. Antagligen är också jag tröttare av alla intryck trots att de egentligen inte känns särskilt nya. Antagligen hade jag också tyckt att det hade varit skönt att gapskratta och skrika bajskorv omvartannat. Kanske borde man prova. Att skrika ut sin frustration istället för att omvandla den till slappa föräldrahot om kvällarna. 

Sen behöver jag kanske inte slänga in en disclaimer om att det inte bara är så, eller behöver jag det? Eftersom jag nästan uteslutande bloggar om kvällarna är det inte de ljusaste tankarna som hamnar här. Vänta. Kan det vara så att detta är mitt skrik, är detta bajskorv i bloggformat? Om svaret är ja känns det ju som att jag har knäckt koden.

Hängigt

Jag kan se att gullrankan uppe i bokhyllan är hängig, jag borde ha vattnat den för längesen. Varför ställer jag blommorna så högt uppe? Jag har inte barn i klåfingeråldern mer men har väl någon tanke om att det ska se vackert ut när de hänger ner. Hänger, inte är hängiga.

I den första semesterveckans humörkarusell har vi nu landat i uppgivenheten och besvikelsen. Inte över något särskilt, men det är som något som pyser ur mig tror jag. Den där uppbyggda förväntan som ändå skapas de sista veckorna på jobbet raseras kanske inte, men plockas ändå ner några pinn av vardagen. Trots att jag blev förvånad över att en granne skulle cykla till jobbet (Jobbet? Ah ja, det är tisdag.) och därmed har landat i något slags lunk så lunkar man likväl tillsammans med sina barn som inte lyssnar på en, sin sambo som får migränanfall och inte minst sig själv som emellanåt inte sover så bra. 

Man vill göra en krusidull på slutet, men kanske att man inte behöver det. Man hänger tvätt istället och hoppas att man har en annan känsla imorgon.

Mamma, jag kan inte flyga än

Min syster och hennes kille kom och åkte, barnen var uppspelta och glada, vi hann till och med peta in en strandvistelse (tillsammans med resten av Göteborg) med tillhörande hallonplock på hemvägen. Det var väldigt fint att ha dem här, sovandes i vårt sovrum. Det blir så mycket enklare att umgås och prata när man slipper åka av och an till hotell, även om det säkert hade varit skönt för dem ibland med tanke på barnens ständiga entusiasm. 

Idag skulle regnet komma så jag stoppade ner ett barn i vagnen och tog ut cykeln till det andra och bad till vädergudarna och barngudarna att vi skulle kunna ta oss till och från Frölunda Torg utan kollektivtrafik. Pysselsaker inhandlades och vi åt lunch på en pastarestaurang där ett av barnen till och med åt upp, med sås och allt. Jag var också imponerad av att Lillcyklisten orkade cykla hela vägen dit och hem. Tänk så stark man kan vara när man är nästan fem.

I morse smsade jag en granne och bjöd hem henne och barnen på eftermiddagslek och våffelmiddag, det var fint att kunna bjuda tillbaka. Nu smattrar det mot fönstren och barnen sover, Cyklisten är bortrest så jag har en egen kväll framför mig. Och jag tänker att jag överlag ska försöka resonera som Minicyklisten i allt. Mamma, jag kan inte flyga än. Nej mitt älskade barn, inte än, men för dig är allting möjligt, och kanske är det även det för mig.

Ledig!

Med halvöppna (halvstängda?) ögon hälsar jag fredagskvällen och semestern välkommen. Vi har firat med gemensam korv-med-bröd-grillning på gården, imorgon kommer syster E med kille på besök. Kan det börja bättre? Jag omfamnar härmed alla omställningskänslor och irritation som hänger ihop med övergången från jobb till ledighet. 

Den sista jobbmåndagen innan semestern

I ögonvrån ser jag hur den stora björken flänger av och an utanför fönstret, det har blåst hårt ända sen igår nu. Och kommit såna brutala regnskurar att folk har kommit springande in i butiken och utropat "det är en tromb!" (det var det inte). 

"Mamma det luktar fika i alla fall"

Jag blir avbruten i tanken av Minicyklistens icke-ärende från barnrummet, barnen är lagda, Minicyklisten har svårt att komma till ro. 

"Mamma jag ser ingenting fakkist"

Så komiskt med småorden som stoppas in lite här och var, ibland inte på helt begripliga sätt. 

Det är inte som att jag tror att det stora lugnet kommer att infalla när arbetsveckan slår om till semester, men nu i helgen fick jag se en glimt av något som ändå får mig att tro att vi kanske är på väg över nån slags puckel. För en vecka sen berättade jag för barnen att de i sommar ska få öva på att leka mer själva. För vi har nu lekt eller varit närvarande i deras lek oavbrutet i snart fem år. Inte så länge för dem som har fler barn än två, men ändå. FEM ÅR. Det är inte så att vi tränger oss på i leken utan de har helt enkelt inte haft ro att leka själva, Lillcyklisten hade säkert kunnat göra det men när dem oberäkneliga variabeln lillebror kom in i ekvationen behövdes också vuxna som höll koll.

Hursomhelst, igår morse påminde jag dem igen om att de får leka själva efter frukosten tills vi har druckit vårt morgonkaffe. Det blev så klart en hel del konflikter som behövde lösas ("mammaaa Minicyklisten nypte mig" osv) men efter en stund och efter att de också själva löste en del bråk lekte de. Jag drack upp mitt kaffe, tog min bok och GICK TILL VARDAGSRUMMET OCH FORTSATTE LÄSA. Och ingen kom springande!?

Herregud, det är det största som har hänt i år förutom att min ena tomatplanta har fått en liten hård grön tomat.

Blåsten blåser på och det ska bli ostadigt också imorgon, jag är fortfarande väldigt trött men också lite hoppfull.

Sommarlista

Nämen, en sommarlista måste det ju bli, det är ändå en gammal tradition.

Kommer du att jobba i sommar eller ha semester?

Inte jätteaktuell fråga när man har barn eftersom förskolan är stängd i fyra veckor, men ja, jag kommer att ha semester. I fyra och en halv vecka ungefär. Jobbar en vecka till, det känns alldeles lagom.

Vad kommer du inte att göra i sommar som du annars hade gjort?

Oj, den är svår. Jag ska göra mitt bästa för att inte tänka för mycket på alla andras behov. Försöka hitta små stunder där jag kan vara bara jag och inte någons någonting, om ni förstår vad jag menar.

Hur känns det?

Svårt! Mitt naturliga (inlärda?) sätt är att hålla koll på flocken, det lär jag knappast sluta med nu heller, men förhoppningsvis kan någon annan i flocken ta över ledarrollen emellanåt.

Vad kommer du att göra istället?

Vet inte vad jag faktiskt kommer att göra men jag hoppas på: sitta stilla, dricka kaffe, läsa, jogga, simma i havet. 

Vad hoppas du ha för känsla när sommaren är slut?

En avslappnad känsla. Inte känslan av att jag klarade det, utan av att jag har varvat ner.