Prognosen

10-dygnsprognosen visar plusgrader och ostadigt väder, dem vackra snön ska bort nu, tänker jag, med en viss lättnad trots att det har varit vackert här på höjden. Inne i stan har alla halkat runt i den äckliga blandningen av salt och snö, den bruna sörjan som borde plogas bort men som tillåts ligga kvar och jag undrar om det finns något fulare.

Barnen blev sjuka igen, det var hyfsat väntat efter två friska veckor. Det går ändå, det här hemmalivet, men hjärnan förtvinar ju tyvärr samtidigt som man sitter på golvet med sin lite för o-unga rygg och letar efter en sån här legobit mamma. 

Kan jag göra en 10-dygnsprognos? Jag tror de kommande tio dagarna kommer att vara ganska balanserade när man ser till humör, det är inte pms-dags än, det är de lugna kreativa veckorna då jag känner mig i balans. 

Det enda som är bra med att barnen nu är sjuka är att båda är sjuka samtidigt vilket kan betyda att de också blir friska ungefär samtidigt. Då öppnar sig också ett fönster då man vill passa på att träffa folk, hitta på roliga saker, gå på kalas. Jag ska gå på barnkalas på ett gym, man får träna samtidigt, stod det i inbjudan. Jag kan dock inte tänka mig något mer obekvämt sätt att umgås med föräldrar jag inte känner än att dyka upp i träningskläder och springa på ett löpband? Vi får se. 

Familjekroppen

Det var en förlamande trötthet som slog sig ner i min kropp i helgen. Det började med att jag fick ont bak på ena hälen, plötsligt och utan förvarning, och att jag haltade runt på jobbet. Jag har hunnit tänka nu är det jag som blir utmattad det är så här ser börjar men kanske inte riktigt ändå, det känns inte som om jag är vid vägs ände direkt. Däremot tror jag att det gångna året kom ikapp och att jag behövde falla ihop en aning, säga orimliga saker åt Cyklisten som mest lyssnade och lät mig falla ihop, och det känns ju alltid så mycket bättre efteråt. Att få säga du blir faktiskt så jävla jobbig när du är sjuk och mena allvar men också skratta lite. 

Familjekroppen är ens egen kropp, det kommer jag inte ifrån. Är en kroppsdel sjuk eller trasig kan inte testen av kroppen fungera som vanligt. 

Det jag mest tänker på nu är att yoga och läsa böcker. Att sträcka ut kroppen och bädda ner sinnet. Jag tror jag hade mått bra av att cykla och jogga, men vädret tillåter det inte just nu, och jag är kluven till den annalkande kylan. Det är vackert att januari kan få vara vacker i en ganska ful vinterstad som Göteborg. Men det är också skönt när man kan ana våren redan i februari.

Vi befinner oss i årets pms-månader nu, inga beslut ska tas, jag ska sitta stilla i båten. Snegla över kanten ibland, ner i det svarta vattnet. Tänka på alla stora fiskar som inget känner till och hoppas att det finns en som kan svälja hela världens mörker.

Att skriva

Varje år tänker jag att det är i år jag ska skriva mer. Förra året blev det så i och med att den här platsen fick liv igen, så bevisligen är det ingen omöjlighet. Det behövs en plats - jag tänkte skriva "fysisk plats", för det är nästan så det känns - för att det ska bli något skrivet. Det blir som ett rum inuti mig som kan fyllas med något när jag vet att bokstäverna också landar någonstans. Man skulle kunna kalla det för ett syfte, men det känns för ambitiöst. Jag tror inte att jag har något egentligt syfte med att skriva här förutom att skriva. Jag hade kunnat länka hit från andra håll men det är något som hindrar mig, jag vill liksom inte koppla ihop det med att försöka nå ut, eller försöka roa, eller försöka synas. Samtidigt blir jag glad när jag ser att någon har varit här inne och läst.

I år ska jag också försöka skriva annat, jag har fått ett recensentuppdrag som känns väldigt roligt, för att recensera var under en så lång tid en stor del av vem jag var. Nu har jag inte recenserat böcker på tio år och det blir intressant att se hur mitt eget perspektiv har förändrats. Från att ha varit en pretentiös litteraturvetare i tjugoårsåldern till en förhoppningsvis något mer ödmjuk trettioåring med ett mer populärlitterärt material i bagaget. 

I samma takt som barnen växer och blir mer självständiga känner jag också hur delar av mig som har varit på paus vaknar till igen, det är en sådan lättnad. På ett sätt skulle jag vilja kasta mig in men samtidigt tänker jag att det inte är någon brådska. Det blir inte roligare av att det är många saker som pågår på samma gång. Att kalla det för ett nyårslöfte är att säga för mycket, men jag ska försöka hålla det här skrivande rummet öppet så länge det bara går.

Januari

Det har snöat i Göteborg och vinden ilar och kyler ner kinderna, det är långt ifrån -30 som det har varit hemma i Jakobstad idag men kallt nog för västkusten. Det är mysigt med snön, men blåsten kan jag vara utan. Jag kommer på att vi har en dubbelvagn som vi egentligen har slutat använda eftersom jag tycker att Lillcyklisten är stor nog att promenera till och från förskolan, men eftersom det tar en timme att gå vägen på egentliga tio minuter när det finns snöhögar att hoppa i och vind att klaga på testar jag, och jag orkar putta vagnen hela vägen upp på höjden. Det tar ändå länge att komma hem, allt möjligt ska förhandlas i förskolans hall innan vi kan börja gå hemåt.

Januari är en konstig månad, den hör liksom inte till på något sätt. Känns mest som en transportsträcka. Vi har varit sjuka hela jullovet och bara varit hemma, Cyklisten är fortfarande febrig och hemma från jobbet och egentligen vill man bara bort, någon helt annanstans. Önskar ibland att jag kunde koppla bort allt och åka på en charterresa till ett soligt land, men kommer inte för mig. Och dit det känns rimligt att åka (Danmark? Tyskland) vill man inte styra sig just nu för det är knappast varmt där heller.

Min strategi för att orka med vintern just nu är:

Yoga 

Läsa bra böcker

Ta bussen till jobbet så länge det är kallt

Träffa vänner

Inte reta upp mig på småsaker

Inte en jättebra plan, ganska diffust. Men tror grundtanken är att försöka gå in i mig själv istället för att suga åt mig av omgivningens (läs: familjens) upp- och nergångar. Försöka behålla fokus framåt liksom. Vi får väl se hur det går.

Mellandagarna

Läser många inlägg om mellandagarna, vi har turats om att vara sjuka (alla utom jag hittills), jag misstänkte först covid eftersom både barnen och Cyklisten har haft så hög feber och mått illa men lutar nu mot att det är säsongsinfluensan. Inte för att det har någon betydelse men av någon anledning för det mig lugnare att "veta" vad det är. Eftersom jag är vaccinerad mot säsongsinfluensan hoppas jag att jag antingen ska slippa bli sjuk eller åtminstone få en lindrigare variant.

Verkligen roligt att läsa om andra människors virus, I hear you. Idag tog jag hursomhelst de lite friskare barnen och en vän med familj och åkte på ett otroligt stimmigt loppis, barnen fick välja varsin leksak och mamman fick välja en skjorta. Vi svängde förbi ett bibliotek på hemvägen men den kraschade Lillcyklisten och jag insåg att äventyret kanske var lite väl äventyrligt med tanke på hur sjuka de har varit.

Imorgon är det årets sista dag och jag tror det kommer att bli en helt vanlig dag som säkert slutar med tv i soffan och godnatt klockan tio, känns inte som om någon av oss orkar med annat. Men det gör faktiskt inget, jag tycker sjukdomarna till trots att mellandagarna har varit lugna och sköna. Jag behöver inte fira något, inte just i år. 

Jag kan säga tack och adjö till 2023, det var ett år som jag inte kommer att längta tillbaka till direkt men samtligt ett otroligt viktigt år. Jag skulle inte vilja vara utan det, men är rätt glad över att det är förbi.

Konsekvensernas år 2023

När jag tänker tillbaka på förra året 2022, kan jag inte komma ihåg särskilt mycket förutom att fokus var på jobb och att det var otroligt mycket vab. Men nu i efterhand kan jag tänka att det på så många sätt var ett övergångsår och att det inte är så konstigt att det blev under 2023 som vi fick känna av konsekvenserna. Jag tror att 2023 kommer att vara ett skiljetecken som markerar ett bryt mellan det som började 2018 då jag var gravid och vi flyttade till Umeå, och det som följde efter med föräldraledigheter, pandemi, flyttar och återgång till jobb. 

Man skulle kunna tro att det är lätt att landa, man sätter ju bara ner fötterna. Men det är så lätt att kalibrera fel och landa på en bergstopp, eller i ett träd. 

Vintern

En familjemedlem hade blöja när året började, sånt man redan har glömt

Det blev en tung start på det nya året. Cyklisten blev sjukskriven på heltid för utmattning och en nära familjemedlem fick en cancerdiagnos, jag försökte täcka upp och täcka upp men insåg snabbt att jag skulle behöva någon att hålla i handen för att inte själv ramla så jag tog kontakt med en terapeut och hade kontinuerligt stöd varannan vecka under hela våren. Det var ett så bra beslut även om det knappt var ett beslut för jag hade inget val, terapeuten hjälpte mig med att hitta egna rum i kaoset, stunder där jag bara fokuserade på mig själv. 

Jag lärde mig att jag behöver bli bättre på att känna efter vilket behov det är jag behöver fylla, jag lärde mig att yogan kanske är mitt bästa sätt att varva ner. Jag lärde mig att jag inte alltid ska fylla tomrummen med något utan att låta tystnaden ta plats. Jag var med barnen hela tiden, morgon middag kväll natt morgon middag kväll natt. 

Våren

Tomatplantorna, det bästa som hänt i odlingsväg

Våren kom långsamt, och långsamt tog vi oss framåt steg för steg. Försökte se havet genom det smutsiga fönstret, solen värmde men vinden var kall. Vi pratade och pratade, försökte se våra dåliga mönster, försökte hitta ljusa punkter, försökte hitta vägar framåt. Det kändes hoppfullt, men jag var väldigt trött. Hade inte haft en kväll för mig själv utanför hemmet på evigheter, men började också se tecken på att saker och ting kunde förändras. 

Sommaren

Juni och juli inleddes med en backlash, jag hade fått smak på friheten, det kändes lite som efter att jag slutade amma Minicyklisten och cyklade tillsammans med M ner för backen på kyrkogården med vinden i öronen. Bakslag är mer än vanliga när det handlar om utmattning, det är hela tiden ett steg fram och två steg tillbaka, men den här gången kände också jag att jag var nära en brytpunkt. Hela vinterns trötthet kom ikapp och jag hade inte mycket kvar i reserverna. Som tur fångades jag upp av vänner och grannar och det lättade. 

Trots att förutsättningarna inte var de bästa fick vi ihop en fin midsommar med våra grannar, jag firade också födelsedagen på vår gård med tårta och bubbel. Det var en ny lärdom inser jag nu, att jag valde att göra det jag behövde i den stunden, det vill säga omge mig av människor och inte isolera mig. När jag känner mig nere och kraftlös får jag energi av andra människor vilket är helt det motsatta till den jag lever med, som verkligen behöver dra sig undan för att orka. Ett steg framåt på vägen mot att lyssna på mina egna behov också när det är kaos runt omkring mig.

Hösten

Bokbussen räddade så många av mina söndagar det här året

2023 har varit en process för alla, jag tror att det också var oundvikligt att hamna i någon typ av kris efter de rätt jobbiga och krävande år vi har bakom oss. Det jag har lärt mig hittills av året är att det mesta går att lösa och hantera bara man har en grundförståelse för problemen och inte hakar upp sig på detaljerna. Det har förmodligen hjälpt mig väldigt mycket att jag är en optimist i grunden, jag tänker liksom automatiskt på nästa steg, på att det kan vara annorlunda om några veckor. Hösten kom med lite bättre rutiner, vi planerade och funderade och det mesta handlade om att skapa luft runt allt annat och andningspauser. Det gick bra, och det kändes som att vi var något på spåret.

Vintern

Vasas flora och fauna på Storan i början av november

Man reder sig på något sätt, cykelvagnen blir exempelvis julgranstransport

Man blir lite härdad till slut, av framsteg som följs av bakslag, men det var ändå väldigt oturligt att Cyklisten skulle cykla omkull och bryta nyckelbenet i början av november, det var rent ut sagt det sista vi behövde. Och efter en relativt lugn och sjukdomsfri höst tog sen december vid och det kändes som om allt vi gjorde var att vara hemma med sjuka barn eller att själv vara sjuka. Men jag kunde ändå, på något underligt sätt, gå ner i varv, ladda för den sista viktiga veckan på jobbet, och samtidigt ha julstämning. Kanske det är det mesta jag har lärt mig av året som gått, att ta ett steg tillbaka när livet tvingar en att ta ett steg tillbaka och sluta kämpa emot. 

En vän sa en sak till mig som fick mig att tänka till, Vet du, varje gång jag har frågat dig hur du mår har du svarat med att berätta om hur Cyklisten mår. Det kändes lite som en anklagelse men jag kunde samtidigt förstå henne, det är konstigt att inte kunna prata om sig själv utan att hela tiden förhålla sig till någon annan. Samtidigt tänker jag att det är en fin gräns mellan att hamna i medberoendeställning och att helt enkelt vara en familj, man påverkas oundvikligen av sina familjemedlemmars mående. Men det är tänkvärt, för även om ens mående påverkas av människorna i ens omedelbara närhet behöver man känna efter hur man själv mår, även om det är en reflektion av ens omgivning. Så det har jag lärt mig, när någon frågar mig hur jag mår ska jag göra mitt bästa för att faktiskt svara på frågan.

Urk

Så ligger sista roliga jobbveckan på året framför mig, men här hemma är två av fyra magsjuka. Så pass ordentligt att det förmodligen bara är en tidsfråga innan det är min tur. Det är märkligt att magsjukorna alltid går precis innan jul, det måste bero på alla julfester och glöggmingel. Det är väl bara att resignera inför faktum, men usch vad bittert. 

Jag är alldeles dimmig i huvudet efter att ha vakat med ett sjukt barn inatt, vill bara sova, men det andra barnet är friskt och piggt och det finns inget utrymme för en trött mamma. Jag hoppas bara Cyklisten är på benen tills det är min tur. Kanske det sämsta med att vara barnfamilj när det går magsjukor. 

Det är som att vänta på att Mårran ska komma, jag försöker att inte erkänna efter hela tiden men det är svårt att låta bli. 

Hoppas verkligen att alla ni där ute slipper detta!