Konsekvensernas år 2023

När jag tänker tillbaka på förra året 2022, kan jag inte komma ihåg särskilt mycket förutom att fokus var på jobb och att det var otroligt mycket vab. Men nu i efterhand kan jag tänka att det på så många sätt var ett övergångsår och att det inte är så konstigt att det blev under 2023 som vi fick känna av konsekvenserna. Jag tror att 2023 kommer att vara ett skiljetecken som markerar ett bryt mellan det som började 2018 då jag var gravid och vi flyttade till Umeå, och det som följde efter med föräldraledigheter, pandemi, flyttar och återgång till jobb. 

Man skulle kunna tro att det är lätt att landa, man sätter ju bara ner fötterna. Men det är så lätt att kalibrera fel och landa på en bergstopp, eller i ett träd. 

Vintern

En familjemedlem hade blöja när året började, sånt man redan har glömt

Det blev en tung start på det nya året. Cyklisten blev sjukskriven på heltid för utmattning och en nära familjemedlem fick en cancerdiagnos, jag försökte täcka upp och täcka upp men insåg snabbt att jag skulle behöva någon att hålla i handen för att inte själv ramla så jag tog kontakt med en terapeut och hade kontinuerligt stöd varannan vecka under hela våren. Det var ett så bra beslut även om det knappt var ett beslut för jag hade inget val, terapeuten hjälpte mig med att hitta egna rum i kaoset, stunder där jag bara fokuserade på mig själv. 

Jag lärde mig att jag behöver bli bättre på att känna efter vilket behov det är jag behöver fylla, jag lärde mig att yogan kanske är mitt bästa sätt att varva ner. Jag lärde mig att jag inte alltid ska fylla tomrummen med något utan att låta tystnaden ta plats. Jag var med barnen hela tiden, morgon middag kväll natt morgon middag kväll natt. 

Våren

Tomatplantorna, det bästa som hänt i odlingsväg

Våren kom långsamt, och långsamt tog vi oss framåt steg för steg. Försökte se havet genom det smutsiga fönstret, solen värmde men vinden var kall. Vi pratade och pratade, försökte se våra dåliga mönster, försökte hitta ljusa punkter, försökte hitta vägar framåt. Det kändes hoppfullt, men jag var väldigt trött. Hade inte haft en kväll för mig själv utanför hemmet på evigheter, men började också se tecken på att saker och ting kunde förändras. 

Sommaren

Juni och juli inleddes med en backlash, jag hade fått smak på friheten, det kändes lite som efter att jag slutade amma Minicyklisten och cyklade tillsammans med M ner för backen på kyrkogården med vinden i öronen. Bakslag är mer än vanliga när det handlar om utmattning, det är hela tiden ett steg fram och två steg tillbaka, men den här gången kände också jag att jag var nära en brytpunkt. Hela vinterns trötthet kom ikapp och jag hade inte mycket kvar i reserverna. Som tur fångades jag upp av vänner och grannar och det lättade. 

Trots att förutsättningarna inte var de bästa fick vi ihop en fin midsommar med våra grannar, jag firade också födelsedagen på vår gård med tårta och bubbel. Det var en ny lärdom inser jag nu, att jag valde att göra det jag behövde i den stunden, det vill säga omge mig av människor och inte isolera mig. När jag känner mig nere och kraftlös får jag energi av andra människor vilket är helt det motsatta till den jag lever med, som verkligen behöver dra sig undan för att orka. Ett steg framåt på vägen mot att lyssna på mina egna behov också när det är kaos runt omkring mig.

Hösten

Bokbussen räddade så många av mina söndagar det här året

2023 har varit en process för alla, jag tror att det också var oundvikligt att hamna i någon typ av kris efter de rätt jobbiga och krävande år vi har bakom oss. Det jag har lärt mig hittills av året är att det mesta går att lösa och hantera bara man har en grundförståelse för problemen och inte hakar upp sig på detaljerna. Det har förmodligen hjälpt mig väldigt mycket att jag är en optimist i grunden, jag tänker liksom automatiskt på nästa steg, på att det kan vara annorlunda om några veckor. Hösten kom med lite bättre rutiner, vi planerade och funderade och det mesta handlade om att skapa luft runt allt annat och andningspauser. Det gick bra, och det kändes som att vi var något på spåret.

Vintern

Vasas flora och fauna på Storan i början av november

Man reder sig på något sätt, cykelvagnen blir exempelvis julgranstransport

Man blir lite härdad till slut, av framsteg som följs av bakslag, men det var ändå väldigt oturligt att Cyklisten skulle cykla omkull och bryta nyckelbenet i början av november, det var rent ut sagt det sista vi behövde. Och efter en relativt lugn och sjukdomsfri höst tog sen december vid och det kändes som om allt vi gjorde var att vara hemma med sjuka barn eller att själv vara sjuka. Men jag kunde ändå, på något underligt sätt, gå ner i varv, ladda för den sista viktiga veckan på jobbet, och samtidigt ha julstämning. Kanske det är det mesta jag har lärt mig av året som gått, att ta ett steg tillbaka när livet tvingar en att ta ett steg tillbaka och sluta kämpa emot. 

En vän sa en sak till mig som fick mig att tänka till, Vet du, varje gång jag har frågat dig hur du mår har du svarat med att berätta om hur Cyklisten mår. Det kändes lite som en anklagelse men jag kunde samtidigt förstå henne, det är konstigt att inte kunna prata om sig själv utan att hela tiden förhålla sig till någon annan. Samtidigt tänker jag att det är en fin gräns mellan att hamna i medberoendeställning och att helt enkelt vara en familj, man påverkas oundvikligen av sina familjemedlemmars mående. Men det är tänkvärt, för även om ens mående påverkas av människorna i ens omedelbara närhet behöver man känna efter hur man själv mår, även om det är en reflektion av ens omgivning. Så det har jag lärt mig, när någon frågar mig hur jag mår ska jag göra mitt bästa för att faktiskt svara på frågan.