Panik

Här sitter jag då och skriver ihop den där essän på fem sidor som jag skulle ha lämnat in igår.

Nej vänta, omstart.

Här sitter jag då och förbereder min ansökan till den där roliga men läskiga utbildningen som jag har tänkt söka in till men nästan inte vågar.

Nej vänta, omstart.

Här sitter jag då och konstaterar att min kandidatexamen är nog för att söka in till den där andra trygga och mindre läskiga utbildningen som jag har tänkt söka in till. 

Nej vänta, omstart.

Nej vänta alltså... va?

Här sitter jag då och har panik över att jag antagligen inte kommer att komma in på den där roliga men läskiga utbildningen som jag har tänkt söka in till men nästan inte vågar för då måste jag flytta igen och därför har jag tänkt söka in till den där andra trygga och mindre läskiga utbildningen men min kandidatexamen är inte nog för det berättade just en studievägledare för mig och paniken gör att jag definitivt inte skriver ihop den där essän på fem sidor som jag skulle ha lämnat in igår.

Ja.

Här sitter jag då och skriver mail till ännu en tredje utbildning som inte egentligen har något att göra med något men någonting måste jag ju göra med mitt liv och den här utbildningen ska väl ändå vilja ha mig tills jag har kommit på ett ämne att forska om eller skriva en roman om eller tills jag har blivit modig nog att söka jobb som kritiker på de där riktigt stora tidningarna eller vad sjutton man nu sen ska göra med den här litteraturvetenskapen som man älskar men som inte riktigt har något hem i världen.