När man får nog

Det här med att fundera på framtiden och sånt. Jag har en teori. Jag tror att man kommer lite närmare sanningen (?) om vad det är man borde göra ju tröttare man blir på att höra sig själv mala på om "friheten och studierna bla bla bla" och "studiestödet och bla" och "var ska man bo bla bla och göra bla bla" och "man har ju inga pengar bla bla". 

Jag säger definitivt inte att jag har kommit till den punkten ännu men jag börjar förstå att folk gör det. Att de i något skede inser att det finns mer spännande ämnen att fylla tomrummet mellan två människor med än den där ovissheten. Men som sagt, än så länge är det ett hett samtalsämne i min värld.

För den som har missat det kan jag berätta att jag snart ska åka tillbaka till Göteborg där jag ska läsa en magister i vetenskapsteori. Fråga mig inte varför, men så är det. 

"Ninas trea"

Ni som vet vad det betyder att skicka ut ett mail med ovannämna ord i ärendesfältet förstår att detta är en stor dag.

I dammet

I det lilla rum jag bor i finns det mycket damm. När jag slänger upp fötterna på sängen måste jag först borsta av dem så att dammet inte ska följa med under täcket. Det är äckligt, jag vet, men hur jag än ordnar och städar dyker det upp mera. Och varje dag tappar jag bort nånting.

Var är mina svarta tights?

Var är presentkortet som jag fick i födelsedagspresent?

Var är min kalender?

Var är mitt kreditkort?

Ja, det senaste var kanske inte något man vill tappa bort men jag hittade det precis. Undangömt i en massa damm. Jag tänker mig att det är så här: när man har bott in sig i någonstans i fyra år och sen flyttar alla sina saker hem till flickrummet, som egentligen inte är ens flickrum utan ens lillasysters flickrum men lillasystern har för länge sedan tagit över det egentliga flickrummet som är tre gånger så stort, när man försöker klämma in allt man har gjort i detta rum blir det helt enkelt trångt och jäkligt dammigt. 

Dessutom: det är INTE en bra idé att packa ihop sina saker i svarta sopsäckar, du bara tror det för att det är så lätt att släpa dem till flyttbilen, men två år senare ångar du dig när du för sjuttonde gånger ligger med överkroppen inne i en sopsäck och undrar vart fasiken det var du lade den där ena schalen.

"Blåbär blåbär blåbär blå..."*

Testar akustiken i övrevåningens badrum, nu ska här övas. Övar hellre på sånt trevligt än på att korrekturläsa gradun som jag efter några om och men äntligen printade ut. Det är säkert ett bra tecken. Det att man inte orkar läsa igenom sin egen gradu alltså. Men när det gäller vissa saker vet jag att jag arbetar bättre under - tänkte säga press men ändrade mig till panik. Ett par dagar till och sen ska den in. 

Något som jag verkligen kan rekommendera alla och envar är att dubbel- och trippelkolla alla citat och referenser. Jag vet, du tror att du är noggrann, men se! Det var du minsann inte! Efter att har rättat till det femte kommatecknet och fyllt i det sjunde ordet som hade fallit bort från mina romancitat insåg jag att det var värt de sjuka ögonen och den stirriga blicken. 

Den ligger här bredvid mig i sängen nu, gradun. Men den försöker inte ens förföra mig. What's up with that?

*Så kan man alltså till exempel sjunga när man försöker få sin röst att bli mjuk som attan

Tidsmaskin

Det är nånting märkligt med augustiluften, att cykla genom den i mörkret och känna doften av jord och få känslan av att man åker rakt igenom ett tunt hölje och hamnar mitt i alla sina åldrar. Alla åldrar när man har cyklat hem en mörk augustikväll, kanske på väg från mystiska ställen som ladan eller hopptornet där man säkert på ett tafatt sätt (som man inbillar sig att man nu har lyckats skaka av sig) har försökt få den ena eller den andra att förstå att man ju var intresserad av dem. Eller så har man kommit hem från en långpromenad som har lett ut en på åkrarna där man ser stjärnorna bättre och där man har lagt sig ner och talat om livet och döden med en sådan där vän som redan vet allting men som man ändå gärna berättar allt för en gång till. 

Det är nånting med mörkret och doften men sen cyklar man vidare för det kan hugga till när man tänker på ställena och samtalen och allt det där som man gömmer där allra längst inne bakom ryggraden. Och det är inte för att man vill glömma och inte heller för att man vill tillbaka, utan för att en del av dem man helst skulle vilja berätta allt för cyklar omkring någon helt annanstans, i en annan stad eller i ett annat land. Eller så har de lagt sig ner med ryggen mot den stickiga åkern och sugits upp i stjärnhimlen.

Snapes personliga assistent?

Idag har jag  färgat kläder och tänkt. Medan det svartlila vattnet gång på gång har spolats ner i badrumsvasken har jag tänkt att om Snape hade varit en verklig person* så hade han nog också färgat sina kläder svarta. Jag har också tänkt på att det doftar på ett speciellt sätt i huset när någon precis har flyttat. Och på att den här sommaren har varit den bästa på länge trots att jag har legat vaken vissa nätter och förbannat Kela samtidigt som jag har försökt att inte få andnöd över att jag varken har haft något att göra eller någon inkomst. 

Men för den som undrar kan jag berätta att jag åker tillbaka till Göteborg om ett par veckor. Att jag har flitig mailkorrespondens med folk från en helt ny institution, att den institutionen hittills har förvånat mig och att jag nu - när jag sitter på vår balkong och hör gitarrslingor singla sig över trädtopparna från en liten festival som ordnas i småstaden ikväll - att jag nu ser fram emot att läsa vetenskapsteori väldigt väldigt mycket. Ibland blir saker och ting konstigt nog mycket roligare när man läser namn som Heidegger och Habermas i kursplanen. 

Innan allt detta ska jag försöka bli vän med Kela. Och korrläsa min gradu. Och rumla runt i småstadsnatten. Och cykla. Och bada bastu. Och gå på bröllop. 

Och skriva här. Jo, så får det bli.

*Ja, jag vet att han är en verklig person, men vi måste ju låtsas för alla de andras skull...