Tidsmaskin

Det är nånting märkligt med augustiluften, att cykla genom den i mörkret och känna doften av jord och få känslan av att man åker rakt igenom ett tunt hölje och hamnar mitt i alla sina åldrar. Alla åldrar när man har cyklat hem en mörk augustikväll, kanske på väg från mystiska ställen som ladan eller hopptornet där man säkert på ett tafatt sätt (som man inbillar sig att man nu har lyckats skaka av sig) har försökt få den ena eller den andra att förstå att man ju var intresserad av dem. Eller så har man kommit hem från en långpromenad som har lett ut en på åkrarna där man ser stjärnorna bättre och där man har lagt sig ner och talat om livet och döden med en sådan där vän som redan vet allting men som man ändå gärna berättar allt för en gång till. 

Det är nånting med mörkret och doften men sen cyklar man vidare för det kan hugga till när man tänker på ställena och samtalen och allt det där som man gömmer där allra längst inne bakom ryggraden. Och det är inte för att man vill glömma och inte heller för att man vill tillbaka, utan för att en del av dem man helst skulle vilja berätta allt för cyklar omkring någon helt annanstans, i en annan stad eller i ett annat land. Eller så har de lagt sig ner med ryggen mot den stickiga åkern och sugits upp i stjärnhimlen.