Inredning

Jag har inrett mitt vardagsrum med en Åbobo. Tycker att det blev väldigt lyckat. Min nya aboensiska inredning lovade precis att hon ska laga mexikansk frukost åt oss imorgon! Ganska bra betyg tycker jag.

Fröken Nannulf Nannerheim

Fniss

Idag fnissar jag. Jag fnissar åt en jättestor hund som jag träffade, åt en äldre herre som rökte pipa och pratade i en stor 90-talsmobil, åt att det blåser så hårt men att vinden känns somrig, åt att jag ska få besök i helgen, åt mina nya tuschpennor. Med nya tuschpennor kan man bland annat rita bilder av hundar.

Klick

Ja jag vet, det är liksom lite tyst här. Har tydligen inte så mycket att säga (förutom angående att jag inte har så mycket att säga), men håll ut. Jag är trots allt inte känd för att vara den tystlåtna sorten. 

Den som försmäktar tycker jag ska läsa Karins konstgrepp, kanske världens mest sympatiska blogg. Här är några exempel på inlägg som illustrerar bloggen synnerligen väl.

1. Om beslutsångest

2. Om skyddsbrottare

3. Om smycken

4. Om kategorier

5. Om vänskap

Bara läs. Ni kommer inte att ångra er.

Utsikt

Så absurt vackert här utanför just nu. Komplementfärger gör mig lite galen. Särskilt kombinationen blått och orange. Det  förekommer högt uppe på listan på saker som gör mig glad. På samma lista finns bland annat stora hundar samt ljudet/känslan/doften som uppstår när man öppnar ett nytt vakuumförpackat kaffepaket.

Intresseklubben tittar ut genom fönstret och säger "oooh!".

Bibeln

Har fortfarande lite ont i korsryggen efter att ha suttit mig igenom Stadsteaterns nästan fem timmar långa uppsättning av Bibeln. Ja, nästan fem timmar. Det är länge också om man får gå gratis, får betalt och tycker att dramatiseringen fungerar förhållandevis bra. Jag har inte gått på jättemycket teater i Göteborg, de gånger jag har gjort det har det varit på Folkteatern. Så därför var det också lite extra spännande. Nu har jag varit inne i alla de stora byggnaderna kring Götaplatsen: Stadsteatern, Konserthuset, Konsthallen och Konstmuséet. Check, check, check!

Teatern var alltså i fredags, men jag är fortfarande lite utmattad och mörbultad. 

Mysteriet med att bo

Igår försökte jag komma på vilka tunnelbanestationer som låg närmast UCL i London och kunde inte komma på vad de hette. Det var skrämmande. Och jag vet, det är lite märkligt att jag inte har varit till London sen jag jag var där på utbyte. Min officiella orsak är min skrangliga ekonomi, en orsak som i och för sig är helt reell. Men jag vet att jag också använder orsaken som en ursäkt. Om jag blundar ser ni mig inte. Om jag inte åker till London behöver jag inte konfronteras med hur mycket jag saknar det. 

Jag är också rädd för att staden ska kännas helt annorlunda. För jag tror att det kan vara bra att ha vissa platser som får ha det där romantiska skimret. Och då tänker jag mig att det måste bli ett helt annat London nästa gång jag åker dit, som om jag fortfarande håller på att skapa vakuum kring 2009-2010, eller som om jag håller på att försluta behållaren där det året bor. Så att inget varken ska sippra ut eller in nästa gång jag åker. 

Så det är klart att jag kommer att åka. Det handlar inte om det. Men jag tror att jag var tvungen att rota mig någon annanstans först så att det också fanns någonting annat att sakna. 

Jepp, så här kan det också se ut i London

(London: "Så hon är din nu?"

Göteborg: "Jag vet inte. Jag tror att hon försöker."

London: "Och?"

Göteborg: "Jag tror att hon börjar förstå."

London: "Vad?"

Göteborg: "Att det inte handlar om mig utan om henne.")

Till Pelle, Snälle och Camilla

När jag var barn hade jag låtsaskompisar. De hade namn och alldeles specifika egenskaper, lite så där som karaktärerna i A.A. Milnes böcker ni vet. Någon var snäll, någon var dum, och någon kunde simma i spagat med benen upp i luften. Så där som folk gör mest, med andra ord. 

Jag har tänkt på dem en hel del, låtsaskompisarna. För jag är en pratsam och social typ. Väldigt pratsam, bör tilläggas. Men jag trivs också utmärkt i mitt eget sällskap. I själva verket måste jag hänga med mig själv ganska mycket. Kvalitetstid. Då gör jag allt möjligt. Pysslar, skriver, slöar, sjunger falskt och pratar för mig själv. 

Jag undrar lite om låtsaskompisarna kan ha något med det här att göra. Att det kanske är så att jag inte egentligen är ensam när jag hänger med mig själv. På ett helt sansat och icke-galet sätt alltså. Att de kanske springer omkring här i lägenheten och gör små hyss, gömmer mina anteckningsblock och strumpor. Det är en trevlig tanke tycker jag.

Frånvaro

Dricker kaffe, firar påsk. Eller något i den stilen.