onsdag 20 november 2013

Dalai londonina

Jag brukar tycka om hösten, men på något sätt var det som om oktober slog ner som en svart sopsäck fylld med damm, det var lite väl många saker att tänka på samtidigt och jag avskyr verkligen när jag inte kan slappna av i min vardag. Samtidigt tänker jag på hur otroligt mycket som har hänt det här året, så många bra saker, definitivt mest bra saker, och det är verkligen konstigt hur mycket som kan förändras på så kort tid.

Jag tänker på förra året vid den här tiden. Då hade jag jobbat på mitt nuvarande jobb i en dryg månad, jag var ovan vid arbetstiderna, ovan vid arbetsuppgifterna, men framför allt - ovan vid arbetsrollen. Att inte längre vara studerande. Att inte längre vara jobbsökande. Att inte längre vara pank. Det var en konstig identitetskris och det tog ett tag att inse att det är det här jag vill hålla på med (för att gardera mig, just nu). 

Det är en klyscha, men det flesta sakerna jag har insett om livet hittills har varit just klyschor så låt gå: det är vad jag gör just nu som är viktigt. Med det menar jag inte att jag bara slaskar omkring som en lealös spratteldocka och gör precis vad som faller mig in (även om det låter ganska skönt), utan snarare att jag är helt säker på att just jag inte kommer att bli glad av att göra sånt som intuitivt inte känns givande, inte ens om det leder någon annanstans

Det här kan gälla nästan vadsomhelst. Och nej, då menar jag inte disken, den måste du diska ändå. Och det handlar inte heller om att värdera olika saker (jobb, bostad, vänner...) på ett generellt plan. Men jag tänker mig att det handlar om att lära sig se hur man själv värderar det man faktiskt gör med sina dagar. Inte om fem år, inte om tio år, utan just nu. 

Jag vet inte. Har jag återfötts som den femtonde Dalai lama?

Snart är det min tur.

2 kommentarer:

Mia Skrifver sa...

Men måste kanske inte bestämma allt med tioårsplaner. Alltså, jag vägrar. Säger också sånt till mig själv, att det här är just nu. Sen får man se.

Nina sa...

Min tioårsplan är att inte ha en tioårsplan. Kanske så?

Ett hopp till en vår

Det är som det brukar vara, månaderna segar sig fram tills de inte gör det, tills de tar ett skutt och barnet plötsligt frågar när är det so...