Påsktillvänd

Nånting konstigt har hänt med mig, jag har plötsligt förvandlats till ett påskmonster. Målar ägg hejvilt och köper påskharar och chokladägg.

Ursäkta mig?

Jag tänker att det kanske är detta som arbetslivet gör med en, även om man tycker väldigt mycket om sitt jobb är man rätt trött på det mesta den här tiden på året och då framstår plötsligt kycklingar och grälla fjädrar som det finaste man nånsin har sett.

Jag vet inte.

Jag har sått frön också. Får se vad som händer med dem. Man hoppas förstås att de gror och ger mig en jädra massa gräslök till mina smörgåsar. 

I övrigt försöker jag att inte slita ut mig dagarna innan påsk för jag gissar att det skulle resultera i att jag blev sjuk i samma sekund jag slappnade av, så jag försöker tänka (vilket faktiskt är sant) att jag hade en så effektiv dag och vilken tur att jag fick så mycket gjort det är ju ändå bara måndag idag.

Duvhök

Jag läser en bok om en kvinna som tränar en duvhök samtidigt som hon sörjer sin döde far. H is for Hawk heter boken och är skriven av Helen Macdonald. Men det var inte det jag skulle säga, utan att boken fick mig att bläddra i min egen fågelbok som måste vara den bästa fågelbok som finns. Inte för att jag har erfarenhet av särskilt många, men tro mig. Den är skriven med sån passion att jag önskar att jag var en hängiven fågelskådare.

Saxat ur stycket om duvhöken:

"Hanen förväxlas lätt med sparvhökshona. Skiljs bäst på avsevärt tyngre, glesare vingslag (kvickvingad i stormbyar och då fjärrattack startas!) och grövre kropp (bukig!) Vidare proportionellt något mindre huvud, längre hals, kortare stjärt (lång nog!) med avfasade hörn [...] I sittande utmärks silhuetten av bredd på höftnivå (kan ju hålla fast tjäder!)."

Älskar detta "lång nog!" där författaren så ömsint försöker undvika att säga något negativt om den ståtliga duvhöken.

Jag rekommenderar Macdonalds bok, men framför allt rekommenderar jag Alla Europas fåglar i färg. En fälthandbok av Bertel Bruun, Håkan Delin och Lars Svensson. 

Förtvivlade människor

Jag vill egentligen säga något om den fantastiska romanen Desperate Characters av Paula Fox men jag har inte riktigt hämtat mig ännu. En ypperlig bok för den som tycker om författare som Jonathan Franzen, F. Scott Fitzgerald, Clarice Lispector. Författare som gräver i hur människor uppfattar sig själva, inte sällan mot fonden av en borgerlig familjestruktur. Se där, nu sa jag visst nånting om Desperate Characters ändå. Jag kan lika gärna fortsätta lite till då. 

Den handlar om Sophie och Otto som har varit gifta i femton år. Romanen utspelar sig på 1960-talet (tror jag), och Sophie och Otto börjar känna sig något främmande för den värld som omger dem. Alldeles i början av boken matar Sophie en katt som brukar stryka omkring på deras gård, och plötsligt blir hon biten av katten. Det är en så fantastisk början på en historia! En karaktär som blir biten av en katt!

Jag är helt såld. Tyvärr har inte Paula Fox skrivit så många vuxenböcker och de ska vara väldigt svåra att få tag på. Men jag håller tummarna. Alternativet är att läsa om Desperate Characters och det är i och för sig inte en så dum idé det heller. Boken finns också i svensk översättning och heter då Förtvivlade människor. 

Speglingar och ljus

Jag var i Stockholm i några dagar, där sken solen och vinden bet i kinderna. Det var skönt att komma hem. Till dammet, de osopade trottoarerna, ljuset i lägenheten. Och så har José Gonzales (som jag för övrigt cyklade förbi idag när jag var på väg hem) släppt en ny skiva. Älskar söndagar.

Undrar om växterna klarar den starka solen?

Vad pratar de månne om?

Naturligtvis köpte jag böcker i huvudstaden. Den översta läste jag ut på en dag.

Hej och prosit, nu har pollensäsongen börjat.

Samlat och splittrat

Tänker på

att det är som om man har gröna fingrar när man har planterat om några krukväxter, och att det nog är en illusion

att det finns en flik på SMHI:s hemsida som heter Algarkivet

att jag är full av beundran över alla som jobbar heltid och har ett förhållande och har barn och har fritidsintressen och hinner plantera om sina krukväxter

att det var två år sedan idag, att jag nästan inte vaknade den morgonen för jag hade nog inte sovit så mycket, att vi stod där vid spårvagnshållplatsen och han sa att nu börjar han snart frysa och så hoppade han på cykeln, att jag visste att det inte var sista gången jag såg honom, utan bara en av många.

Magi

Jag har inte heller någon svans, Hirka.

Läser denna bok, dricker kaffe, vrider mig runt min egen kropp. Tar en värktablett, vänder blad. Ute skiner solen och det är frost i gräset.

Även om det är kallt kan man ana våren nu och jag påminns om varför det är så skönt att bo lite längre söderut. Att det faktiskt är ljust nu när jag cyklar iväg till jobbet (ja, inte alla tider på dygnet förstås, men också den tiden ska komma), ibland är det till och med ljust på vägen hem. 

Sen någon gång, när mensvärken inte försöker få omkull mig, vill jag tänka mer på våren och vad jag vill med den. Redan nu vet jag att jag kommer att åka omkring en del, både till bekanta och obekanta ställen. 

För övrigt såg jag filmatiseringen av Cirkeln igår varefter ett ivrigt sms:ande med syster yster den äldre följde. Musiken! Fotot! Vilken bra casting! Sånt. Jag har gillat böckerna, men inte så mycket att jag har läst den sista ännu, och med filmen kändes det verkligen som om jag fick den där känslan jag liksom förstod att det var meningen att jag skulle få av böckerna. Bättre sent än aldrig. Se den!