fredag 9 februari 2018

Komma hem

Jag vrider om nyckeln i låset, hivar in min cykelväska och hänger upp alla grejor och kläder. Hjälmen på hatthyllan, den trillar ner och jag svär och ställer upp den igen, reflexvästen runt kroken på klädhängaren, nycklarna på pallen. 

Jag ropar inte hej, jag hör att du är i köket, och jag tänker på att jag snart går runt hörnet och att du kommer att stå där och hacka eller steka något. Du har bara varit borta i två dagar och det har varit skönt att vara ensam hemma, men samtidigt skyndade jag mig så mycket jag kunde när jag stängde butiken för jag visste att du skulle komma hem före mig. 

Jag skulle kunna ropa hej, och du skulle ropa hej tillbaka, men då skulle jag inte ha det där ögonblicket framför mig när jag rundar hörnet från hallen till köket och smyger mig närmare och säger hej på riktigt, och vad skönt att du är hemma. Du har ont i knät för du har fått en inflammerad finne där och haltar till och med lite, och du kramar mig hårt, och jag säger att visst behöver vi inte göra så mycket i helgen, kanske bara äta god frukost och kolla på På spåret och du säger att det låter skönt. Sen hjälper jag dig med maten och rullar de vegetariska köttbullarna, och du berättar om dina dagar och jag kan inte förstå hur jag nånsin kunde vara nervös för att flytta ihop med dig.   

4 kommentarer:

linnea p. sa...

Men håhhå va fint, både i mening och i ord! Så närvarande, känns som att man är där. Det är som att våren slog ut i slutet av inlägget.

Nina sa...

Tack snälla! Det är ju klyschigt nog i de där små vardagsögonblicken som man oftast är som gladast, lätt att glömma mitt i gråaste februari.

Jessica sa...

Läste det här inlägget för länge sedan men ville ännu komma och kommentera att det var så fint skrivet! Vardagligt och just därför kanske allra finast.

Nina sa...

<3