Processen

Jag förstår att jag är långt ifrån ensam med den här erfarenheten, men herregud vad hemskt det är att fylla i saker till Försäkringskassan! Jag ska söka om det som i Sverige heter "graviditetspenning" som man kan få sista tiden innan barnet föds om man har ett tungt jobb, jag står ju hela dagarna i butiken och klättrar på stegar och lyfter tunga grejor och har mig, så jag hoppas verkligen på detta. Men att fylla i ansökan?

 

Gjorde om den typ sju gånger eftersom det inte gick att avsluta hela proceduren då sidan hängde sig, och när jag äntligen lyckades upptäckte jag i efterhand att jag hade fyllt i två av uppgifterna fel.

 

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

 

Och då har jag inte ens börjat försöka kolla på föräldraledighetsansökan ännu. Give me strength.

Upp och ner och upp igen

Jag hade en dunderlång dag igår, den började med att jag satt i tre timmar on-and-off med diverse teknisk support, och slutade med två timmar övertid efter stängning för att skylta om butiken. Kanske inte helt ultimat just vid den här perioden i mitt liv. Men idag är jag ledig. 

Dagen började extremt harmoniskt med brödbakning och yoga, sen tog den sig en något irriterande vändning i och med ett telefonsamtal där det visade sig att en viktig blankett/ansökan som jag postade för en månad sedan hade kommit bort och att jag nu måste göra om hela skiten från början (med upp till åtta veckors handläggningstid). Stön. Bara att bita i det sura äpplet och skicka in hela härligheten igen då.

Lyckades dock lugna mig genom att köpa jättemånga alkoholfria öl (hittade en guldgruva i  en mataffär i Majorna, kanske inte så överraskande...) och hjortronglass, och nyss gick jag in från vår inglasade balkong för att det blev för varmt. 

Nu håller jag på att somna i soffan, väntar in Cyklisten som snart kommer hem från jobbet, sen väntar en helg med nästan inga planer. Så skönt.

Tre saker jag trodde om att vara gravid innan jag blev det

1. Jag hade på något sätt fått för mig att en gravidmage inte skulle kännas som ens egen mage. Väldigt konstigt. Men jag föreställde mig den ändå som liksom separat från resten av kroppen, som om det var en helt ny kroppsdel som skulle kännas på ett helt annat sätt. Nu känns det snarare tvärtom, helt som min egen vanliga mage förutom att den är lite större. 

2. Jag trodde att magen skulle växa jättesnabbt vilket gjorde att jag hamnade i en dipp mellan ultraljud nummer ett och det stora ultraljudet nummer två. Jag tyckte jag såg ut helt som vanligt och tänkte att allt kanske nog var inbillning, även om Cyklisten däremot äntligen hade börjat notera att magen hade fått en annan form efter mitt tjatande om att "visst ser den lite större ut idag?".

3. Jag såg framför mig var hur mitt humör skulle pendla, att jag skulle vara som på film och brista ut i gråt stup i kvarten och sen typ slänga smutskläder på Cyklisten i vredesmod. Alldeles i början var humöret lite upp och ner, men sen dess - alltså jag har nog aldrig känt mig så här balanserad i hela mitt liv! Det är som om hormonerna har åkt på semester och det är så djävulskt skönt.

 

Att moderera

Igår hade jag en så fin dag. Den började nervöst när alarmet ringde vid halv sex och jag traskade iväg genom morgondimman medan jag förberedde mig mentalt för författarfrukosten vi ordnade med Anyuru som gäst. Jag var inte helt klar över om han skulle prata själv eller om jag skulle intervjua honom, det blir lite så ibland när man inte kommunicerar direkt med författaren utan via förlaget. Men jag hade förberett frågor, och när Johannes Anyuru var på plats kom vi överens om att det var trevligast med ett samtal (säkert skönt för honom också att inte behöva dra samma monolog på varje event han gästar). 

Och det blev ett så bra samtal! Han är verkligen en klok och välformulerad människa. Hela publiken satt som tända ljus och lyssnade andäktigt, och signeringskön har nog aldrig varit så lång (med förbehållet att det får plats 30 personer i lokalen, haha). Alltså kicken jag får efter ett lyckat författarsamtal! Jag är verkligen stolt över att jag har lyckats ta mig från prestationsångesten under det första eventet jag ansvarade för (framför allt gentemot min tidigare kollega som var en grym intervjuare) till att tycka att det är roligt. Nu vågar jag lyssna på författarens svar för att kunna ställa följdfrågor istället för att bara stirra nervöst ut i publiken och krampaktigt krama mitt papper med förberedda frågor.

Efter det hängde jag med en kär vän och satt ute (!) i solen (!) och pratade om allt möjligt. När jag gick hem från spårvagnen höll solen på att gå ner och naturen skrek att det var vår. 

Idag lovar meteorologerna +18 grader och jag är ledig. 

Inte alls måndag

Vaknade vid 7 i morse och var helt övertygad om att det var måndag, förlikade mig med den tanken och gick på toaletten när jag insåg att det så klart var helt fel. Vilken bra överraskning! Kanske var det den helomvändningen som gör att jag är på väldigt bra humör idag. Just nu har jag en deg på jäsning (grahamssemlor gjorda på väldigt gammalt grahamsmjöl, så vi får se vad det blir till) och efter lunch ska jag möta upp två kompisar på eftermiddagskaffe. I SOLEN. 

Boktips!

Som jag tyckte om den här boken! Så brittisk och bitsk, men samtidigt väldigt sorglig. Svart humor kombinerat med en riktigt bra historia. Huvudpersonen Eleanor är minst sagt udda. Hon är runt 30 år gammal, jobbar med ekonomi sen många år tillbaka, och går varje fredag hem via snabbköpet där hon köper en färdig pizza och en flaska vodka. Helgen tillbringar hon sedan lyssnandes på radion eller kanske tittandes på en naturdokumentär samtidigt som hon låter vodkan bädda in henne i ett varmt (eller bortdomnat?) lugn. Hon är socialt kantig, extremt vältalig och väldigt, väldigt ensam. 

Det låter som upplagt för en riktigt mysig historia, eller hur? Det är det också, men inte alls på det sätt man skulle förvänta sig med premisserna ovan. För det här är ingen trevlig historia om någon som har blivit sårad av en man och sen träffar drömprinsen som långsamt hittar sig fram till hennes hjärta. Snarare handlar den om ensamhet, utsatthet, depression, och om hur man ibland kan bli tvungen att försätta sig i socialt obekväma situationer för att inte dö av bristen på mänsklig kontakt. Gail Honeyman uttrycker sig så torrt och sakligt att det uppstår komik också i scener som egentligen är ganska ledsamma, vilket gör att boken varken känns deppig eller hurtigt rolig.

Bara läs den! Den är uppfriskande på så många sätt, och jag tror verkligen att den passar många olika typer av läsare. Gillar man dessutom brittiska författare lär den bli ännu mer omtyckt eftersom romanen utspelar sig i Glasgow och innehåller  väldigt många kannor te och småbröd av olika slag.

Listan om våren

Har våren börjat som du tänkt dig?

Den här helgen känns det faktiskt som om den har börjat, vilket är förutsättningen för att kunna svara på frågan. Hela påskhelgen har varit solig, och jag har till och med känt symptom på pollenallergi trots att snön ligger kvar på många ställen. Hittills känns våren väldigt hoppfull, det är ju nu man har allting framför sig!

En kaffe utomhus på Botaniska Trädgårdens café - jättevårigt!

Hur såg ditt liv ut förra våren?

Jag sådde frön och var orimligt entusiastisk över hur de väcktes till liv, jag försökte komma in i rutinerna på min nya arbetsplats och njöt av att mina tidiga väckningar var över. Som jag minns det var det en helt okej vår men att det inte var särskilt varmt.

Vem/vad är din vårförälskelse?

Jag får väl ändå så lov att säga det lilla fröet i magen som har börjat göra sig till känna med lite sprattlande rörelser ibland. Så märkligt och underligt och fint på samma gång.

Har du något vårprojekt?

Flera stycken, varav några inte är lite halvhemliga. Nu närmast verkar det som om projekt vagn kvalar upp sig ganska högt på listan. Snark.

Har du några särskilda vårplaner?

Det är faktiskt en del besök att se fram emot! Först kommer mina föräldrar, och sen kommer Cyklistens syster med barn. I maj åker jag en sväng till Stockholm med jobbet. En annan vårplan är att jag behöver hitta på något alternativ till att jogga sen när magen inte längre tillåter mina skogsrundor.

Steg i någon riktning

Nu har jag gjort det. Med många flikar öppna, på två olika datorer eftersom Cyklisten så klart också är involverad. Trodde inte att det skulle kunna ta så många timmar och kräva så mycket koncentration. 

Jag har googlat barnvagnar.

Kanske eventuellt har vi kommit fram till något, det bästa hade så klart varit att hitta en begagnad variant av den modell som hittills är favoriten, men frågan är om man kommer att ha sån tur. När ska man förresten köpa barnvagn? Det känns ju lite fånigt att göra det redan nu, men vad vet jag.

 

Idag lyser för övrigt solen för tredje dagen i rad, det hade inte kunnat bli ett mer perfekt påskväder. Jag har inte gjort särskilt mycket i påsk, bakat lite bröd (inbillar mig som alltid när jag har bakat bröd att jag nu kommer att göra det varje helg...), fixat med god påskmat, suttit i soffan och halvsovit, och hunnit med en påskvisit med tillhörande frosseri hos några vänner, och kollat på diverse naturprogram, joggat ett varv. 

 

Jag har däremot inte öppnat Meg Wolitzer-boken ännu, känner liksom hur ögonlocken sakta rör sig neråt varje gång jag försöker läsa något annat än bloggar. Tänker att det får vara så, att påsken är en väldigt tillåtande högtid.