Som jag tyckte om den här boken! Så brittisk och bitsk, men samtidigt väldigt sorglig. Svart humor kombinerat med en riktigt bra historia. Huvudpersonen Eleanor är minst sagt udda. Hon är runt 30 år gammal, jobbar med ekonomi sen många år tillbaka, och går varje fredag hem via snabbköpet där hon köper en färdig pizza och en flaska vodka. Helgen tillbringar hon sedan lyssnandes på radion eller kanske tittandes på en naturdokumentär samtidigt som hon låter vodkan bädda in henne i ett varmt (eller bortdomnat?) lugn. Hon är socialt kantig, extremt vältalig och väldigt, väldigt ensam.
Det låter som upplagt för en riktigt mysig historia, eller hur? Det är det också, men inte alls på det sätt man skulle förvänta sig med premisserna ovan. För det här är ingen trevlig historia om någon som har blivit sårad av en man och sen träffar drömprinsen som långsamt hittar sig fram till hennes hjärta. Snarare handlar den om ensamhet, utsatthet, depression, och om hur man ibland kan bli tvungen att försätta sig i socialt obekväma situationer för att inte dö av bristen på mänsklig kontakt. Gail Honeyman uttrycker sig så torrt och sakligt att det uppstår komik också i scener som egentligen är ganska ledsamma, vilket gör att boken varken känns deppig eller hurtigt rolig.
Bara läs den! Den är uppfriskande på så många sätt, och jag tror verkligen att den passar många olika typer av läsare. Gillar man dessutom brittiska författare lär den bli ännu mer omtyckt eftersom romanen utspelar sig i Glasgow och innehåller väldigt många kannor te och småbröd av olika slag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar