Jag sitter i soffan med en London Pride och väntar på att På spåret ska börja. Det är den fjärde januari och trots att Lillcyklisten precis vaknade ynka 25 minuter efter läggdags och trots att en underlig granne hotade med att ringa hyresvärden om jag tittade in genom hans fönster en gång till (fönstret ligger på bottenvåningen precis i nivå rampen för barnvagnar och rullstolar går, och ska man gå förbi utan att se fönstret får man blunda så jag tog det inte så personligt även om det var väldigt olustigt) har jag en bra känsla i magen för det nya året.
Jag vet att jag kommer att väckas en massa gånger inatt, och imorgon natt, och nätterna därpå, men för första gången på länge har jag någon sorts plan på att styra upp det. Det kanske funkar, kanske inte, men det känns i alla fall lite mer som att jag själv har tagit tag i situationen. De tre senaste veckorna har varit nära på tortyr, Lillcyklisten har nämligen vaknat en gång i timmen varje natt. Låt mig upprepa. En gång i timmen varje natt i tre veckor. Jag är så klart helt med på att jag inte kommer att ha fantastisk nattsömn de kommande åren, men när man sover så avbrutet blir man verkligen ett vrak också dagtid och orkar knappt titta på bebisen ens. Inte roligt alls. Och så klart finns det bebisar som sover ännu sämre, eller som inte sover alls, all kraft till er säger jag bara.
Jag har hur som haver lånat en bok om bebisar och sömn som verkar väldigt rimlig och som passar mig, en riktig sömnklassiker, Elizabeth Pantleys The No-Cry Sleep Solution. Egentligen bara sunt förnuft i mångt och mycket, men väldigt bra upplägg med lagom många scheman och tips som känns flexibla beroende på hur man själv är som person och hur ens bebis är. Håll tummarna! Det är inte som att jag förväntar mig mirakel, men jag är inte heller beredd att acceptera pissig sömn utan att i alla fall försöka göra något åt saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar