Vem läser?

Undrar ibland vem jag skriver för egentligen, men varje gång jag tänker att jag ska skriva det här kommer jag på att jag nog mest skriver för mig själv. Eller kanske snarare, för att skriva. Förr skrev jag mycket i anteckningsböcker, det händer nästan aldrig numera. Jag skrev också mer rent allmänt. Det är så lätt att börja kolla på hur många (eller få) som läser och tänka att det kanske är lika bra att sluta blogga. Men samtidigt är det här den enda plats som får mig att skriva i alla fall någonting litet, någorlunda regelbundet. Att ta bort den möjligheten vore dumt.

Ibland tänker jag också att jag kunde länka till mina inlägg på Instagram. Men då känner jag genast en rysning av pinsamhet dra genom kroppen. Var har den här känslan kommit ifrån? Förr brydde jag mig inte om såna saker, är det Instagram som har gjort mig så självmedveten att jag inte vågar outa att jag har en blogg? Eller är jag rädd för att det ska bli ännu mer pinsamt om jag gör det och ingen sedan läser det jag skriver?

Vet faktiskt inte vad som skulle vara värst, att folk plötsligt började läsa den eller att ingen brydde sig. Tänker ta det som ett tecken på att det kanske ändå är bäst att fortsätta så här, nämligen att skriva för min egen skull och sen vara glad om det är någon som läser.

Vanlig vardag

Jag är nu framme vid min sista pluggvecka, efter nästa vecka är jag en helt vanlig 15-timmarsmorsa. Det ska ärligt talat bli väldigt skönt. För nu har jag faktiskt pluggat mer eller mindre oavbrutet sen i början av augusti och jag börjar vara lite trött på inlämningsuppgifter. En god sak som de evinnerliga barnförkylningarna har gett mig är också någon form av välbehövt vardagslunk de dagar jag är hemma med båda barnen. En sån vardag kan se ut exempelvis så här:

 

 

 

Vi går upp strax efter 06:30 och äter frukost. Sen leker vi och grejar med diverse saker tills det är dags för Minicyklisten att sova på balkongen. När han somnar, runt kl.09 lägger jag på en kopp kaffe och äter mellanmål med Lillcyklisten. Sen pysslar vi i köket ett bra tag och när Minicyklisten vaknar får han lite mellanmål han med, efter det går vi ut och uträttar något ärende, handlar eller går med sopor eller så.

 

Lunch blir det 11:30, och efter det läser jag för båda barnen och lägger en i sin säng och den andra på balkongen igen. Sen följer dagens bästa stund: kaffet i soffan medan barnen sover. Numera sover dock den äldre bara en halvtimme så det blir en kort men ljuv stund.

 

 

När den äldre vaknar är det mellanmål igen, samtidigt och efter att han har ätit klart, brukar jag försöka laga mat till middagen som jag sen ställer undan så det bara är att värma upp den, eller typ koka ris eller pasta, när vi kommer in. För så fort Minicyklisten vaknar går vi ut igen och är ute tills senast 16:30, då "kommer det" Bolibompaklubben på tv och sen är det middag kl.17. Cyklisten hinner tyvärr inte hem till någon gemensam middag men han brukar dyka upp ungefär 17:30 och efter det tar kvällsruljansen vid.

 

Jag förstår att det låter otroligt inrutat och det är det också. Men för mig är det faktiskt inom rutorna som friheten finns, för att vara sysslolös och utan idéer samtidigt som man ska underhålla barn är kanske det värsta jag vet. 

 

Hursomhelst känns det som om jag har lite bättre styr på vardagarna och det ska bli väldigt skönt att slippa plugga de timmar som Minicyklisten sover de dagar det är förskola. Vad gör man då månntro? Att vila är ju inte min starka sida... 

Få ordning

Jag kollar vädret för helgen, kollar vaccinationsläget, kollar reserestriktioner. Försöker få ihop allt till något greppbart men än så länge går det så där. I helgen kommer några kära vänner ner från Stockholm, vi ska ses ute på en ö, jag tänkte svänga iväg lite nonchalant så där med bara Minicyklisten och en paraplyvagn men nu vet jag inte. Visserligen har den regnskydd men det känns så där att hänga ute en hel dag om det ska ösregna som det nu verkar som i prognoserna.

Det är så lätt nu. Så lätt att tänka, äsch men. Vi är ju nästan där nu. Snart är alla vaccinerade. Äsch bara, nog går det säkert bra. Men jag vet ju att det inte är så det fungerar och det känns otroligt respektlöst mot alla som jobbar inom vården. Så jag vet inte. 

Googlingarna av reserestriktionerna gäller dock inte ön, utan Finland. Vi försöker sätta ihop ett pussel av tåg, färjor och hyrda bilar och samtidigt undvika att ruinera oss. På en föräldrapenning bliver man ej rik. Det är de där PCR-testerna. Jag förstår helt att det behövs göras innan man reser in i landet, men det där andra testet som man ska göra om man inte kan sitta i karantän i 14 dagar... Det. Är. Så. Dyrt. Jag vet inte vad jag ska tycka. Å ena sidan är det säkert ett effektivt sätt att hindra folk från att resa i onödan, å andra sidan kanske folk struntar i att ta dem om de inte har råd.

Hur man än vänder sig och så vidare.

Ensamnjut

Cyklisten har börjat på sin praktik som pågår till slutet av juni, jag är ensam hemma med Minicyklisten och det är skönt att bara ha mina egna tankar att trängas med om dagarna. Det gör något med föräldraledigheten att vara ensam, för mig är det något bra. 

 

Ibland gör jag sånt här också

 

Det har helt klart varit mest fördelar med att vi båda har varit närvarande i hemmet ända sen Minicyklisten föddes, alla är lika nära varandra, vi har båda så gott som lika bra koll på båda barnens rutiner (förutom läggningarna som vi av praktiska skäl delar upp). Men själva hemmavarandet, det fungerar nästan bättre för mig när jag är ensam. Jag tycker ju om att bestämma och när det bara är jag hemma så svarar jag liksom bara inför mina egna planer och strukturer vilket jag tycker är skönt. 

 

Sen är så klart detta som kontrast till helgen då vi båda kan hjälpas åt och dela upp oss, eller göra saker alla tillsammans. För jag säger inte att det är en njutning att gå in på eftermiddagen med en hungrig Lillcyklist, en trött Minicyklist, försöka baxa upp dem uppför tre trappor och sen fixa middag åt alla. Men det fungerar, och efter att ha varit hemma alla tillsammans alldeles för mycket och alldeles för länge är det så skönt att både få styra och ställa och bryta ihop av vardagsfrustration ensam.

Låtsas som att det inte regnar

Det regnar, det är ett lugnt vårregn, men jag är allt annat än lugn. Regnskyddet som följde med begagnade syskonvagnen är som en drake som måste dräpas. Jag slåss mot den varje gång det droppar och blir samtidigt galen på barnen visserligen sitter fastspända gormar av otålighet över att vi fortfarande befinner oss inne i förrådet och inte på väg mot förskolan. 

 

Det är mycket man inte behöver till sina barn. Exempelvis har jag den senaste tiden fått reklam på Instagram för någon slags benvärmare/strumpor med halkskydd som man ska trä på bebisens knän så hen kan krypa bättre. Herregud sånt fjanteri. 

Ett regnskydd till barnvagnen som inte gör att man åldras fem år varje gång man ska ut i regnet däremot? Det är en högst relevant produkt. Följaktligen gjorde jag det enda rätta när jag kom hem, finkammade först Tradera utan resultat och beställde sen hem ett nytt regnskydd för 299 kr. Alldeles för dyrt för en bit tyg och en dragkedja, men samtidigt ett pris värt att betala för min mentala hälsa.

Patti Smith

 

Jag köper blommor, jag plockar blommor, jag vattnar blommor. Ser bin besöka pärlhyacinterna på balkongen. Plockar bort vissnade penséer medan jag försöker få Minicyklisten att somna i vagnen. Hur det plötsligt blev maj är en gåta men jag hoppas att det innebär färre förkylningar och varmare väder.

Jag försöker desperat klämma fram 1000 ord till i inlämningsuppgiften som ska vara inne om en veckan medan Cyklisten är ute med Lillcyklisten. Det går så där. Men på något sätt blir jag nog klar i tid. Något som är positivt med att plugga lösryckta kurser är att prestationskraven från mig själv är väldigt måttliga. Ett G räcker gott bara jag klarar kursen. 

Jag tänker på en vår i en annan lägenhet bara några hundra meter bort, hur jag satt på balkongen och läste Patti Smiths M Train. Jag har börjat prenumerera på hennes texter, det är en varm rekommendation. Hennes närvaro i min tankevärld gör mig lite mindre sträng och irriterad.