Krasch

Det är fredag morgon, jag har precis lämnat och är lite matt eftersom ett barn var ovanligt känslig inför separationen, men allt gick bra och jag fick en bild på ett glatt lekande barn någon minut efter att jag stängde dörren bakom mig. Mobilen ringer, det är Cyklisten. Han har kraschat med cykeln och har ordentligt ont i axeln, vi kommer överens om att jag ska ta en taxi till där han är och forsla hem cykeln samtidigt som han åker vidare med taxin till akuten.

Allt gick bra, han hade hjälm, folk stannade och hjälpte, det kunde ha gått så mycket värre. Men också: ett brutet nyckelben, smärta, hjälplöshet.

Jag tar hand om, tar på strumpor, städar, hänger tvätt. På lördag förmiddag går jag in i dimman rejält och lägger mig platt på rygg trots att jag har sagt åt barnen att vi ska gå ut nu, och när vi väl går ut blir jag så fruktansvärt arg på dem att jag skäms. Det är ju inte deras fel, det är ju ingens fel. Det var en olycka. Jag tror jag måste tillåta mig dippen, att krascha i kraschen, att känna frustrationen över att det igen inte går att ha en normal vardag, att kvällarna kapas igen.

Men så på lördag kväll bestämmer vi ändå att jag ska gå på konserten jag har haft i bokad i ett par månader, Vasas flora och fauna tillsammans med Hanna som är borta från sitt lilla barn en av de få första gångerna. Och det är precis vad jag behöver. Något annat, musik, prat, en vän. På söndag känns allt mycket bättre och det blir under stora hela en fin dag.

Använd hjälm, se er för I trafiken, och skjut för all del inte upp den där träffen med din gamla vän.