Vädret har varit så här, en blå hög himmel, långa skuggor, frostigt gräs. Ett eftermiddagsljus som har tagit sig in genom vardagsrumsfönstet. Jag har ställt fram en adventsljusstake och plockat ner julsakerna från vinden, igår drack jag och Cyklisten glögg och kollade på en halv (som alltid) julfilm.
"När jag säger att barnen har varit extra gnälliga säger jag ju egentligen att det är jag som har varit trött", bekänner en granne, vars yngsta är uppe på nätterna och vill äta, läsa, leka.
Jag berättar om det senaste man kan väckas av, en väktare som ringer kl.01 och meddelar skadegörelse på jobbet, jag står som larmansvarig och svarar otroligt yrvaket men förvånansvärt samlat med för- och efternamn. Resten av natten blir ett virrvarr av drömmar (var det en dröm eller ringde han faktiskt?) men på morgonen känner jag mig pigg, det är efter lunch som jag knockas av tröttheten och jag sover medan barnen tittar på tv.
Minicyklisten pärlar och pärlar, "den här är till dig mamma och den här är till pappa och den här är till Lillcyklisten", aldrig har jag väl använt strykjärnet mer än nu. Det är något med de oplanerade och slumpmässiga färgerna som är så vackert, att han bara placerar dit dem utan att välja färg, en efter en, men samtidigt så omsorgsfullt. Är det mindfulness? Är det barnasinnet? Jag vet inte, men ibland önskar jag att jag kunde utföra uppgifter på samma totalt avslappnade sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar