Just nu

Jag försöker tänka på annat medan jag maniskt uppdaterar olika nyhetssidor, jag försöker också att inte tänka på annat än det jag skriver när jag tröskar mig igenom ännu ett analysavsnitt. Nu är jag framme vid det sista, som egentligen är oskrivet. Som är anledningen till att jag var tvungen att skriva mig igenom hela analysen fram tills detta. 

Vad passar väl bättre då än att ta en paus och göra en hederlig gammal blogglista och illustrera det med totalt irrelevanta bilder från de senaste veckorna?

 

Ett gäng presenter jag fick av mina klasskompisar när jag var på BB

Vad läser du just nu och varför?

Jag är drygt halvvägs igenom Robert Galbraiths (dvs. J. K. Rowlings) mysdeckare Lethal White. Hennes Strike-deckare har verkligen varit ojämna, hittills tycker jag att den här håller måttet, men jag läser den framför allt för att så många scener utspelar sig kring Tottenham Court Road och för att privatdetektiven Cormoran Strikes kontor är placerat på Denmark Street ovanför den gitarraffär där jag köpte min "Londongitarr". Åh London, fy vad jag kan sakna dig ibland, och vad jag hoppas att vi ska kunna resa dit någon gång i framtiden.

 

Lillcyklisten som in i det sista letade blåbär i skogen

Vad ser du på just nu och varför?

Om dagarna när jag har amningspaus ser jag på den fantastiska serien Better Things på HBO, jag kan verkligen rekommendera den. Den följer Sam som är en ensamstående skådespelare med tre döttrar, det är en perfekt blandning av torr och sarkastisk humor och fint allvar. Tänk typ Californication skrivet av en otroligt sarkastisk feminist.

 

Nattetid eller innan Minicyklisten somnar ser jag på Orange is the New Black på mobilen. Jag vet! Jag har inte sett den än. Jag blev så trött på att alla hypade den när den kom att jag inte ens orkade se första avsnittet. Men jag ger mig nu, den är väldigt bra. Och den passar bra som ett sätt att hålla sig vaken när man egentligen skulle vilja sova.

En strand i slutet av augusti och en nästan osynlig horisont

Vad lyssnar du på just nu och varför?

Mest P1 eftersom, ja, P1 är bäst! Jag gillar verkligen Nordegren och Epstein som jag av någon anledning störde mig på förr, nu blev jag så glad när jag såg att de ska vara med i På spåret. Men jag lyssnar också på random musik på Spotify, kan inte nämna något specifikt tyvärr. Eller jo, Cut/Copys nya album Freeze, Melt är så bra! Lite mer mellow än deras tidigare album, men det växer ju mer man lyssnar på det.

Det godaste jag vet

Vad äter du just nu och varför?

Vi försöker matplanera varje vecka, men visst har det blivit X antal anammaprodukter de senaste veckorna, vi överanvänder exempelvis deras schnitzlar något alldeles förfärligt. Men när vi får till det och lyckas laga mat "på riktigt" blir det allt från lasagne till rotsakssoppa. Mitt bästa mattips just nu är förresten att mixa ner vita bönor i allsköns maträtter, det ger extra mättnad och smakar ingenting. Perfekt om man har kräsna barn, till exempel, eller bara vill göra den släta soppan lite matigare.

En morgonpromenad

Det är väl ändå ödets ironi. Att tiden går, jag försöker hålla kontakt med några nya bekanta, vi träffas lite oftare än tidigare, vi bestämmer oss för att flytta. Allt känns helt okej, jag vet vilka jag kommer att sakna men det känns som att vi kan återknyta kontakten också efter flytten, när vi är uppe i Umeå på somrar och lov. 

 

Och så märker jag plötsligt att jag har en annan ny vän, vi kan kalla henne för Parkmamman, en kvinna jag har småpratat med sen jag började vistas i lekparken med Lillcyklisten när han var runt nio månader. 

Tiden gick återigen, och våra barn började på samma förskola. Ännu mera tid gick, och plötsligt visade det sig att våra söner hade blivit kompisar och ofta lekte med varandra om dagarna. Ännu mera tid gick, jag anförtrodde mig för Parkmamman att jag var gravid igen varpå hon berättade att hon också var det, våra bf låg med två veckors mellanrum.

I morse var vi på en timmes vagnpromenad i morgonsolen, med våra bebisar som är födda med tre veckors mellanrum. Eftersom våra barn går i samma förskola bor vi också väldigt nära varandra. Det är lätt att höras, det är lätt att träffas spontant. Allt det där som jag inte hade förra gången jag var föräldraledig. 

 

Och nu ska vi flytta.

Fyra veckor senare

 

Ungefär så förvånad som jag ser ut på bilden är jag över hur bra de första veckorna hemma med Minicyklisten har gått. Okej, den första veckan försvann eftersom vi var inskrivna rätt länge, men att det nu har gått fyra veckor? Jag vet ju precis hur intressant/ointressant sådana här inlägg är beroende på om man har/inte har barn, så bare with me ni som inte kunde bry er mindre. Här är en update på Minicyklisten, fyra veckor gammal.

Sömn

Detta viktiga ämne som jag var besatt av i åtminstone ett år. Och då menar jag besatt. Den första veckan sov Minicyklisten hela tiden, och det har väl mer eller mindre fortsatt så. Dagtid sover han nu ungefär 1-2 timmar i stöten, sen är han vaken ibland bara för amning, ibland runt en och en halvtimme. På kvällen har han ofta en orolig period, har vi otur sammanfaller den med läggningen av Lillcyklisten och då är vi två svettiga nervvrak till föräldrar. Men ibland sker det tidigare eller senare, och det är visserligen jobbigt men helt hanterbart. Oftast somnar bebisen för natten mellan 22-23 och vaknar "för dagen" (inte riktigt rimligt att betrakta det så, men nåväl) runt 07. Men han sover så klart inte hela natten!

Amning

Precis som förra gången med bebis har jag väldigt rikligt med mjölk, dock inte lika rikligt som förra gången praise be, men det betyder att det ammas rätt korta stunder åt gången eftersom Minicyklisten får i sig det han behöver rätt snabbt. Nattetid har jag som tur lärt mig att liggamma så jag kan inte klocka amningarna på samma besatta sätt som med Lillcyklisten, men jag skulle uppskatta att han ammar runt tre gånger per natt. DET ÄR SOM EN DRÖM. Jag har inte känt mig nära på så utsjasad som jag gjorde förra gången, men vet ju också att det kan förändras precis närsomhelst. Jag är i alla fall tacksam över att amningen fungerar så utomordentligt med tanke på att vi var separerade de första timmarna av lillens liv.

Personlighet

Vem är du egentligen? Det har vi frågat oss många gånger redan. Och det otroliga har hänt att vi ibland har glömt bort honom för att han har legat nöjd (!) på rygg (!!) på en filt (!!!) medan vi har pysslat med annat. Nu märker man dock mer och mer att han vaknar till och ser sig omkring, han skrattar eller ler också redan vilket så klart är det gulligaste jag har sett i mitt liv. Det är väldigt svårt att säga något om hans personlighet så här tidigt, men än så länge tycker jag mig ana att hans temperament inte är riktigt lika hett som hans storebror. Vi får väl se.

Syskonen

Hur har då Lillcyklisten reagerat på att få en lillebror? Så mycket bättre än jag hade väntat mig. Så klart händer det att han blir svartsjuk, då skriker han ofta till så trumhinnorna nästan spricker, och ibland blir han lite väl hårdhänt när han klappar på sin bror, men för det mesta är han en kombination av ganska ointresserad och otroligt uppmärksam. Han säger åt mig sånt som "mamma nu vill nog lillebror ha nappen", och tycker om att ha honom i famnen. Precis som alla sa innan verkar Lillcyklisten nu nästan gigantisk och visst har jag ibland dåligt samvete över att han inte är minst längre, men samtidigt är det häftigt att få syn på hur otroligt mycket han har lärt sig och utvecklats.

Fredagskoma

En riktig tröttdag idag. Minicyklisten är fortfarande snorig om nätterna och sover inte så bra, inatt vaknade han dessutom vid fyratiden och kräktes ner oss båda, efter det sov jag kanske i en timme halvsittandes med honom på bröstet. Snaark. Men jag har i alla fall lärt mig att anpassa resten av dagen därefter, idag försökte jag inte ens få något gjort utan kollade tv-serier i nästan tre timmar medan Minicyklisten sov i min famn. 

Nu ska jag i alla fall försöka göra något av eftermiddagen och fixa en paj tills middagen och hoppas att jag antingen håller mig vaken tills dess, eller lyckas sova en stund. 

Jo, de kommande inläggen månaderna framöver lär vara bebisrelaterade, det är så det blir helt enkelt. Världen krymper när man är föräldraledig, på gott och ont.

Två om dagen

Häromdagen tänkte jag att det kanske är rimligt att försöka jobba två timmar om dagen med uppsatsen. Efter att igår ha försökt jobba tillsammans med Minicyklisten som enbart ville sova på mig samtidigt som han kräktes lite åt höger och vänster känns det som... ja, kanske genomförbart. Min handledare sa sist vi pratades vid att hon uppskattade den arbetstid jag behöver för att färdigställa uppsatsen till en vecka, så förhoppningsvis kan jag sprida ut arbetstimmarna jag har kvar på de fyra veckorna som återstår innan vi flyttar. 

Den här förmiddagen gick åt till diverse ärenden, varav ett var väldigt glädjande: Lillcyklisten har fått förskoleplats i Göteborg. På en ganska liten förskola med relativt små avdelningar. En stor sten trillade från mitt bröst! Ett par av förskolorna vi sökte till var nämligen organiserade med väldigt stora avdelningar, det kan säkert fungera jättebra det också, men i och med att vi ska riva upp hans hela liv känns det mycket tryggare (för mig?) att han inte kommer att vara omgiven av sextio utan kanske av tjugo andra barn om dagarna.

Närmar mig något slags slut

Jag är nu ikapp med metodkursen som har pågått under hösten, en missad veckan resulterade i två seminariekompletteringar som jag skickade in och som också blev godkända igår. Det är en stor lättnad. Jag var rädd för att jag skulle behöva komplettera minst fyra seminarier, men nu (om inte Lillcyklisten blir sjuk igen de kommande veckorna) kommer jag förhoppningsvis att kunna lägga ett par timmar per dag på att färdigställa min uppsats. 

Det är ändå rätt otroligt. Även om jag vissa dagar har befunnit mig lite väl nära gränsen för sammanbrott känns det i alla fall idag som att det har varit mödan värt. Om jag får ut min bibliotekarieexamen inom utsatt tid ska jag verkligen fira det så mycket jag bara kan, hoppas på en Covid-fri sommar så vi kan ha en riktig fest för att hela det här året inte har gjort att vi har klappat ihop totalt.

Bitterljuvt

Att dra sig fram de sista dagarna, timmarna, minuterna sekunderna. När allt går för långsamt och tilltron till att det kommer att sätta igång av sig själv avtar lite för varje stund som går. Att sedan vara där, mitt i det, och minuterna sekunderna går långsamt igen men på ett annat sätt. Varje sekund av vila är värdefull, men också, varje sekund av smärta som gör att någonting händer. 

Det var lycka, att stå lutad mot fåtöljen i vardagsrummet och lägga på en spellista på YouTube med 90-talshits. Bittersweet Symphony. Det vi aldrig kunde göra förra gången för allt var så intensivt, utan pauser. Den stunden försöker jag kapsla in, spara i mitt allra innersta. 

För timmarna gick, dagarna. Jag åkte in och åkte hem, åkte in igen och vilade, fick sova i några timmar, sedan hem igen. Till sist in för att stanna. Med personal som fanns där och stannade när jag sa att det inte fick gå. Vi var där tillsammans. Tills vi inte var det. Det är en annan historia som jag inte vet om jag vill berätta här.

Men nu är han äntligen här. Mirakelbebisen, den oplanerade efterlängtade, lillebror utan namn. Allt med att få barn är bitterljuvt, kanske ännu mer den här gången. Skillnaden i att redan vara förälder när man får ett barn, den är dock enorm och det är med en stor lättnad jag snusar på hans lilla huvud och känner det där som inte infann sig för två år sen, lugnet och förmågan att njuta.