Det här är ett långt inlägg om förvirring och ärlighet och att vara pank och må skit. Håll ut. Det finns kanske en poäng på slutet.
En sak jag har tänkt väldigt mycket på de senaste dagarna och som också delvis har med mina tankar om höstens caféjobbande att göra är hur jag reagerar på andra människors reaktioner på att jag har börjat jobba. Eller rättare sagt, på att jag inte sysslar med något akademiskt. Det här är sjukt komplicerat i mitt huvud och jag går från att ena sekunden bli förbannad på folk runt omkring mig till att i nästa sekund vara övertygad om att jag håller på med självbedrägeri av högsta klass. Men jag ska försöka förklara, inspirerad av Ellens ärliga inlägg häromdagen.
Först bör man känna till premisserna:
1. Ända sedan jag började skolan som sjuåring har jag tyckt om att lära mig nya saker och jag har också märkt att jag är bra på det, att plugga, skriva prov och uppsatser, det har liksom varit min grej. Och det är det jag har gjort, utan avbrott, i nitton år.
3. Under hela den här perioden, samt månaderna efter detta då jag också skrev en magisteruppsats i vetenskapsteori, var jag pank. Riktigt pank. Inte så där jag-har-inte-råd-att-köpa-kläder-pank utan snarare jag-har-inte-råd-att-köpa-plastkassar-när-jag-handlar-gröt-pank. Den perioden har i stort sett hållit i sig fram tills nu.
När jag berättar att jag jobbar nu är det många människor som liksom antar att jag främst gör det för att jag inte har något val, att det här är en tillfällig paus och att jag snart ska söka en doktorandtjänst igen. Det är ett rimligt antagande eftersom alla - förutom min familj då - alltid har känt mig som den högpresterande pluggisen som älskar att gå på föreläsningar. Inget konstigt med den saken. Problemet är att det här antagandet ibland får mig att gå i försvarsposition, jag börjar ursäkta mitt jobb och förklara att det faktiskt (?) är roligt, som om det var något jag var skyldig att säga, att jag just nu behöver en paus. Jag spelar alltså med eftersom jag antyder att det här är en paus från det akademiska.
Sanningen är att jag inte har någon aning om vad det är, denna så kallade paus. Jag har aldrig gillat att planera långsiktigt. Och så långt är det fortfarande lugna puckar. Men häromdagen pratade jag med en bekant som vägrade acceptera denna kanske-paus, hen fortsatte om och om igen att säga att jag ska söka doktorandtjänst i år också, att jag måste, att det är bra att visa att jag fortfarande försöker, att det ser bra ut för framtiden osv osv. Det var jobbigt och jag hade mest av allt velat ta ett steg tillbaka och skrika "Men jag vill inte!".
Fast det här är också komplicerat. Exakt vad är det som jag inte vill? Efter den här diskussionen var jag arg i flera timmar utan att veta varför. För saken är den att jag fortfarande älskar att föra teoretiska resonemang även om det just nu är fruktansvärt skönt att inte göra det i ett akademiskt sammanhang. Och om någon av er som läser det här känner er utpekade så får jag bara säga att mina tankar kring orsakerna till att jag blir så provocerad inte egentligen handlar om era frågor som sådana utan snarare om vad som verkar vara en underförstådd aspekt av akademiskt arbete.
Jag tror nämligen att den förvåning jag ibland kan ana hos människor när jag säger att jag inte vill göra nånting akademiskt just nu handlar om status. Att vara doktorand, att vara akademiker uppfattas som ett högstatusyrke, framför allt om man som jag verkligen gillar att plugga. Om man doktorerar har man sedan möjlighet att skaffa sig en position inom något universitet. Allt detta är helt korrekt och förvåningen hos de frågvisa i min omgivning har fått sin förklaring. Så varför blir jag då så provocerad?
Jo, för att status och höga positioner är helt ointressant för mig i det här sammanhanget. Även om jag har skämtat om att det först är när man är professor emeritus som man får forska om vad man vill har det skämtet handlat mer om det absurda (men kanske självklara) i att också den "fria" akademiska tillvaron är toppstyrd och att en stor del av en universitetsanställning handlar bland annat om administration. För mig har mina studieval/livsval alltid handlat om att följa magkänslan. Jag började läsa litteraturvetenskap för att det var det roligaste jag kunde tänka mig, vilket det också visade sig vara. Jag flyttade till London för att det var något jag verkligen ville göra. Jag skrev gradu om Paul Auster för att det var en författare jag alltid har gillat. Men här börjar det slira. Jag flyttade till Göteborg för att jag inte ville bo i Finland. Jag började läsa vetenskapsteori för att jag inte visste vad jag ville göra med mitt liv. Jag skrev en magisteruppsats i vetenskapsteori om litteraturvetenskap för att det skulle kunna se bra ut i en doktorandansökan.
Jag säger inte att det var dåliga val, det var helt rätt eftersom jag trots allt har hamnat på en plats där jag är så nöjd med tillvaron. Jag säger inte heller att jag är den enda som följer min magkänsla, absolut inte. Det är inte det som är poängen och jag kan bara utgå från mig själv. Men det jag kan säga när jag utgår från mig själv är att jag under den här tiden då det började slira med beslutsfattandet inte har mått särskilt bra. Att känna sig vilse och samtidigt vara luspank är en usel kombination och ibland har den där yrseln kommit smygande, yrseln som får rummet att vända sig kring sin axel, yrseln som är som en slags början på en panikattack. Att sitta i en stol och känna sig yr är inte ett tecken på att man mår särskilt bra.
Samtidigt har det varit en period som jag aldrig hade velat vara utan eftersom den har gjort mig ännu mer öppen för min egen magkänsla. Och det är den jag följer nu, magkänslan, intuitionen, vad man nu väljer att kalla den. Den säger i alla fall, nej, den skriker, att jag inte vill befinna mig i universitetsvärlden just nu. Den skriker att jag älskar mitt jobb. Den skriker att det är mer än okej att vara lycklig för att jag har råd att äta annat än kokta ägg och billig blandsaft.
Kalla det en paus om ni vill, jag varken har eller saknar det framtidsperspektivet.
