Slukläsning

På bokmässan fick jag ett ex av Melina Marchettas Jellicoe Road (2012), den har legat på mitt fönsterbräde tills igår kväll då jag läste första halvan av boken, nu i morse när jag spontanvaknade klockan sju slukläste jag klart andra halvan. Jag vill inte avslöja för mycket, men kunde beskriva Jellicoe Road som en blandning av John Marsdens Imorgon när kriget kom-serien (en närliggande association eftersom både Marchetta och Marsden är australiensare), och Kazuo Ishiguros Never Let Me Go. Internatskolemiljö, unga karaktärer som alla har ett trasigt förflutet, och en krypande känsla av att saker och ting inte riktigt är som de verkar. Samtidigt är Jellicoe Road sin alldeles egen bok, och att läsa den kändes lite som att sugas in i en djungel. 

Djungelkänslan hade i och för sig kanske något med pärmen att göra.

Jag vet att jag hade älskat Marchettas roman när jag var i tonåren och jag älskar den inte mindre bara för att jag är vuxen. Ni som gillar (eller har barn som gillar) The Hunger Games, se till att få tag på Marchettas roman. Den finns alltså nu också i briljant svensk översättning av Katarina Kuick. I engelskt original heter boken On the Jellicoe Road (2006). 

Jag ser på ansiktena omkring mig och undrar om ens hälften av dem har någon som skulle se så förstörd ut för deras skull. Om något skulle hända mig, vems ansikte skulle då fylla tidningarnas förstasidor, vädja för mitt liv? Är en människa mer värd ifall hon har någon som sörjer henne?