lördag 17 november 2012

Ensamhetsbalans

Jag har länge varit en människa som har haft ett stort behov av att vara ensam, eller som jag brukar se på saken, att umgås med mig själv. Idag har jag umgåtts med mig själv och bara njutit av tillvaron. Men under de senaste två åren, och framför allt under det första av dessa år, har det inte alltid fungerat riktigt som jag har velat.

Nu säger jag inte att jag har varit mer ensam än någon annan, men under mitt första år i Göteborg befann jag mig i en lite konstig situation i och med att jag på sätt och vis var utbyteselev (alltså jag var utbyteselev men det var inte den upplevelsen jag var ute efter när jag flyttade hit) och samtidigt inte eftersom jag inte hängde i utiskretsar. Jag skrev gradu, en syssla som inte direkt gör att man lär känna jättemycket människor. Sen hände det också en del tunga saker, människor gick bort och människor mådde dåligt, och när sånt händer har man sällan energi över åt att vara social. Dessutom bodde några av mina närmaste vänner här tillfälligt lite nu och då vilket förstås var underbart. Men det gjorde också att det blev tvära kast mellan att den ena dagen bo i samma stad som dem till att den andra dagen inte ens bo i samma land. 

Vad jag vill komma till är att ensamhet för mig är en väldigt paradoxal känsla: jag har kunnat känna mig ensam - det vill säga lidit av bristen på umgänge - samtidigt som jag har saknat känslan av att längta efter att njuta av en självvald ensamhet. För mig är denna längtan en stor del av den jag är och vill vara. Att se fram emot en dag i mitt eget sällskap ska vara lika härligt som att se fram emot en dag i sällskap med en vän. Det ena fungerar sällan utan det andra. 

Inga kommentarer: