Nio inne, nio ute

Nu har han varit utanför magen lika länge som han var inne i den. För ett år sen simmade jag i havet på Västkusten och hade på mig kläder som kändes trängre och trängre, för nio månader sedan klev jag in i en taxi, nej i två olika taxin, och åkte den knappa kilometern till sjukhuset som jag ser från vardagsrumsfönstret. 

Den första förvirringen har lagt sig. För en dryg vecka sedan slutade jag nattamma. Bebisen som inte riktigt är en bebis längre står på sina två stadiga ben i flera sekunder och tänker han inte efter flyttar han den ena foten framåt. 

Han är charmig och skrattar kluckande, han är skitjobbig när han skriker och gnäller trots att jag tar upp honom i famnen, han är mysig när han sitter med händerna över huvudet och petar sig i håret på kvällen när jag läser för honom. 

Idag regnar det nästan på Göteborgskt vis, vi har varit på Västerbottens museum och lekt av oss, jag har precis ätit en medelstor mängd choklad och druckit två koppar kaffe och Lillcyklisten sover. Ikväll ska jag förhoppningsvis laga mat utan att ha på mig öronproppar och i helgen kommer mamma och pappa hit. 

Tisdagar är alltid tisdagar men det kommer också för alltid att vara den veckodag då Ola föddes.

Händelser

Våren tog en paus medan vi var i Stockholm men kom sedan igen med full fart, nu har det varit nästan sommar i en vecka och trots att jag vet att det blir svalare redan i övermorgon har jag tillåtit mig själv att vänja mig vid att gå ut utan jacka. I Stockholm var redan våren, allt prunkade, vi slappnade av. Jag slappnade faktiskt av ordentligt för första gången sen Lillcyklisten föddes, det kan låta hemskt, men jag var inte egentligen medveten om att jag var så oavslappnad innan spänningen släppte.

Efteråt, hemma, och Lillcyklisten skulle plötsligt amma upp till fyra gånger per natt och jag höll på att tappa det. Så vi bestämde oss, när Cyklistens lediga vecka började slutade jag att amma på natten. Nu har det gått fyra nätter och fyra nätter är bara fyra nätter, men av dem var det bara den första som var jobbig. Inatt fik vi sova ända tills halv fem på morgonen, helt obegripligt hur det kan vara lyxigt kanske, men så länge har jag inte sovit sen... förra våren kanske?

Idag satt vi på gräset, Lillcyklisten stoppade i sig grässtrån och spottade ut dem igen. Det är klart att det är lätt att njuta när solen skiner och det är tjugo grader i skuggan, men oj så bra man blir på att ta tillvara på såna stunder.

Vuxenvänner

Om några dagar tar vi nattåget ner till Stockholm, det blir skönt med miljöombyte. Det är ju knepigt det här med att ha flyttat till en annan plats. Vissa dagar känns det bra och allt rullar på, andra dagar undrar man vad sjutton det är man har gjort egentligen. Det är nog något med våren, för den tiden i Göteborg präglades av häng med vänner. Det var liksom då alla orkade kravla sig ur vinteridét och bli lite sociala innan stressen inför semestern tog vid. 

Ska man vara lite krass har vi inte så många att hänga med här. Så klart några nya bekantskaper och några gamla som vi träffar sporadiskt, men det där sammanhanget med ett antal självklara personer som man hör av sig till närsomhelst finns liksom inte. Jag vet att det inte är så konstigt eftersom vi dels har bott här i mindre än ett år, dels varit något isolerade i drygt sex månader med vinterväder och nyföding. Det är väl nu det sociala behovet gör sig påmint, när det plötsligt går att träffa folk på ett annat sätt eftersom Lillcyklisten inte behöver sova mer än två gånger per dag.

Hur gör man egentligen för att skapa sig ett sammanhang på en ny plats som vuxen? Jag vet ju att det tar tid, och det känns bra att jag har börjat umgås med några personer som jag inte kände när jag flyttade hit. Kommer man ens att ha den där känslan av vänskapssammanhang igen eller är den tiden förbi?

Det låter deppigt detta, jag vet. Jag är väldigt medveten om att vi knappast hade varit supersociala om vi hade bott kvar i Göteborg heller, men det är något med vetskapen om att i alla fall kunna höra av sig åt folk om man får lust med det som jag verkligen saknar. Ja, och mer konkret då, våra vänner.

Omslag

Ändå, att väderomslag kan påverka en så. Kanske också hormoner. Kanske också att jag bröt ihop inatt efter att ha kämpat i en timme med att få Lillcyklisten att somna om och äntligen slappnade av bara för att han skulle vakna igen efter två minuter, argare än någonsin. Kanske att det satte tonen en aning. 

Det där sammanbitna arga som jag går runt med då och sen slänger ur mig dumma kommentarer som ibland baserar sig på helt rimliga orättvisor, ibland inte. Såna dagar skulle jag helst vara ensam, värma en fryspizza och köpa jättedyr choklad, kolla på en film och klippa tånaglarna. 

Nåja. Lillcyklisten har börjat ljuda på ett väldigt charmigt sätt, nämligen "mamamamama". Jag är rätt övertygad om att det bara är ett ljud för honom än så länge, men jag kan inte påstå att jag inte blir alldeles varm i hjärtat varje gång han säger så ändå.

Snörvlat mig igenom april

Tre gånger har jag släpat mig ut på en joggingtur sen innan jag blev för gravid för att springa, tre gånger har jag samma kväll fått ont i halsen och sedan blivit förkyld dagen därpå. Det är så irriterande! Antagligen ett tecken på att jag går ut för hårt, vilket känns lite absurt med tanke på hur lugnt jag lunkar på. Jag hörde någonstans att man borde börja med att springa kanske fem minuter och sen gå fem minuter i några omgångar, och det har jag visserligen inte direkt gjort. Surt i alla fall, särskilt eftersom det är så otäckt att vara ute i solen när man är förkyld. 

Finns det något tråkigare än att läsa om andra människors förkylningar och joggingturer? Svar nej. Vi kollar istället på vad jag har gjort i april eftersom jag uppenbarligen inte har bloggat alls.

Helt okej utsikt från föräldrahemmet

I början av april tog jag och Lillcyklisten färjan till Finland. Planen var att stanna fem dagar, men vi blev båda jätteförkylda och febriga så det slutade med att vi stannade en vecka. Under den perioden lärde sig Lillcyklisten både att krypa och dra sig upp stående.

Det har inte blivit så hemskt mycket läst den här månaden, framför allt på grund av att jag har lånat hem böcker lite på vinst och förlust och valt att lägga ner ett par av dem efter kanske en tredjedel. Men läste i alla fall del två om Karin Lavransdotter, den var lite segstartad men tog sig småningom. Jag läste också Louise Cavendishs Our House, en lättläst men välskriven brittisk thriller som till och med gick att läsa lite halvkoncentrerat samtidigt som jag passade Lillcyklisten.

Ovanligt dålig bild tagen genom balkongdörrsfönstret.

Jag har blivit med balkongblommor! Nu bor det två rader penséer och en engelsk pelargon (tror jag) där ute. Jag drömmer om en grönskande och blomstrande balkong, det kanske förblir en dröm, men det känns i alla fall som om jag har gjort något. Så fort det slutar vara minusgrader här på natten (plockar in pelargonen till natten, vet inte om det är nödvändigt?) ska jag fylla på med ännu mer balkonglådor tänker jag. Vi har numera en så kallad babyvakt så de dagar Lillcyklisten sover lite längre tupplurer och vädret tillåter går jag ut, stänger dörren till vardagsrummet och slöar i solen med en bok och en kopp kaffe. Eller "slöar", vilket nedlåtande ord. Jag tar mig en välförjänt och välbehövd mental paus från "aj aj försiktigt inte riva mamma i håret".

Allra mest har jag så klart umgåtts med det här lilla energipaketet. En väldigt kul grej är att det börjar gå att leka med honom nu på ett annat sätt, typ låtsas att leksakstelefonen ringer, eller leka att man sover och låta honom väcka en. Är det månne så att jag är en så kallad lekmamma?

I maj ska vi åka på en tur ner till Stockholm för att hälsa på Syster Yster den äldres familj, förhoppningsvis är Lillcyklistens pågående utvecklingssprång då bara ett minne blott och han sover som en kung och äter som en häst. Håller tummarna för det.

It's alive

Längesen sist nu, till stor del på grund av att Lillcyklisten har börjat krypa, sitta och dra sig upp så jag har fullt sjå med att hålla koll på honom. Roligt, för det är en mycket nöjdare bebis - två saker brukar folk kommentera om honom, det ena är att han har så många tänder, det andra att han har väldigt mycket energi.

Sen blev det vår också, det känns inte riktigt rätt att säga att det hände plötsligt med tanke på hur lång vintern har varit, men nog är det konstigt att det går två veckor mellan att man går med vinterjacka och full mundering till att man kletar solkräm på näsan och promenerar i bara t-shirt.

Alla som bloggar vet hur seg hjärnan blir när man inte har skrivit något på länge, misstänker att det är därför så många slutar att blogga, man vet liksom inte hur man ska ta upp tråden igen. Som om man var tvungen att berätta något alldeles särskilt, så känns det av någon dum anledning. Det tuffar på här, roligare än så är det inte. Jag läser böcker för Lillcyklisten, och för mig själv, jag njuter av att kunna dricka kaffe på balkongen ibland, vi sover ibland litegrann, vissa nätter ganska okej, andra lite mindre okej.

Imorgon är det söndag, vi har inga planer men ska njuta av att Cyklistens schema har ändrats och att han slipper gå på nattpass imorgon kväll. Kanske är vi lite crazy och kollar på en halv film innan vi börjar slumra i varsitt soffhörn där runt 20:30.

Fyra korta

Längtet: att solen ska bli så varm att jag kan ta med en termos kaffe och en bok när jag går på vagnpromenad och sätta mig på en bänk någonstans och bara njuta

Förhoppningen: att jag ska komma igång med joggandet på riktigt nu när gatorna är nästan  helt bara, oj så härligt det var häromdagen när jag tog en första liten runda, men oj så mycket träningsvärk jag fick.

Undringen: hur jag ska bli starkare i kroppen och undvika att få så ont i höftböjaren när jag promenerar, och var på kroppen det riktigt är jag borde fokusera. Min gissning är mage och rygg.

Drömmen: att jag ska få sova en hel natt någon gång mer i livet, haha. Har inte gjort det på snart ett år nu så jag är ganska van, men tänker mig ändå att det inte är en helt ouppnåelig utopi.