Snörvlat mig igenom april

Tre gånger har jag släpat mig ut på en joggingtur sen innan jag blev för gravid för att springa, tre gånger har jag samma kväll fått ont i halsen och sedan blivit förkyld dagen därpå. Det är så irriterande! Antagligen ett tecken på att jag går ut för hårt, vilket känns lite absurt med tanke på hur lugnt jag lunkar på. Jag hörde någonstans att man borde börja med att springa kanske fem minuter och sen gå fem minuter i några omgångar, och det har jag visserligen inte direkt gjort. Surt i alla fall, särskilt eftersom det är så otäckt att vara ute i solen när man är förkyld. 

Finns det något tråkigare än att läsa om andra människors förkylningar och joggingturer? Svar nej. Vi kollar istället på vad jag har gjort i april eftersom jag uppenbarligen inte har bloggat alls.

Helt okej utsikt från föräldrahemmet

I början av april tog jag och Lillcyklisten färjan till Finland. Planen var att stanna fem dagar, men vi blev båda jätteförkylda och febriga så det slutade med att vi stannade en vecka. Under den perioden lärde sig Lillcyklisten både att krypa och dra sig upp stående.

Det har inte blivit så hemskt mycket läst den här månaden, framför allt på grund av att jag har lånat hem böcker lite på vinst och förlust och valt att lägga ner ett par av dem efter kanske en tredjedel. Men läste i alla fall del två om Karin Lavransdotter, den var lite segstartad men tog sig småningom. Jag läste också Louise Cavendishs Our House, en lättläst men välskriven brittisk thriller som till och med gick att läsa lite halvkoncentrerat samtidigt som jag passade Lillcyklisten.

Ovanligt dålig bild tagen genom balkongdörrsfönstret.

Jag har blivit med balkongblommor! Nu bor det två rader penséer och en engelsk pelargon (tror jag) där ute. Jag drömmer om en grönskande och blomstrande balkong, det kanske förblir en dröm, men det känns i alla fall som om jag har gjort något. Så fort det slutar vara minusgrader här på natten (plockar in pelargonen till natten, vet inte om det är nödvändigt?) ska jag fylla på med ännu mer balkonglådor tänker jag. Vi har numera en så kallad babyvakt så de dagar Lillcyklisten sover lite längre tupplurer och vädret tillåter går jag ut, stänger dörren till vardagsrummet och slöar i solen med en bok och en kopp kaffe. Eller "slöar", vilket nedlåtande ord. Jag tar mig en välförjänt och välbehövd mental paus från "aj aj försiktigt inte riva mamma i håret".

Allra mest har jag så klart umgåtts med det här lilla energipaketet. En väldigt kul grej är att det börjar gå att leka med honom nu på ett annat sätt, typ låtsas att leksakstelefonen ringer, eller leka att man sover och låta honom väcka en. Är det månne så att jag är en så kallad lekmamma?

I maj ska vi åka på en tur ner till Stockholm för att hälsa på Syster Yster den äldres familj, förhoppningsvis är Lillcyklistens pågående utvecklingssprång då bara ett minne blott och han sover som en kung och äter som en häst. Håller tummarna för det.